Kämpa med Judo

unnamed

Mackan Andersson är 39 år, ny inom judo och tränar i Umeå Judoklubb. Älskar ne-waza. Förlorade synen gradvis från 2010 och kan idag skilja lite på färger och skillnad mellan ljus och mörker. Detta är hans inlägg.

Kampsport är ju sammansatt av två ord – ”kamp” och ”sport” och båda momenten finns i Judo. Det jag vill berätta om handlar dock mer om ”kamp”-delen av Judo, än om sportdelen. Jag älskar kampsport. Jag har kampsportat i perioder i hela mitt liv, men började på allvar igen efter ett långt uppehåll 2007. Mitt liv har varit otroligt rikt på grund av det och 2010 började jag även att hålla i barngrupper. Hösten samma år konstaterade en optiker att något inte var okej med min syn. Under de kommande åren gick jag igenom processen att förlora synen, helt. Idag kan jag skilja på lite färger och uppfattar skillnad mellan mörker och ljus, men inget mer.

Att förlora synen var för mig, som för många andra som går igenom det, också att förlora kontakten med sin egen kroppslighet. Att inte kunna se sig själv i spegeln, inte kunna bedöma storlek eller avståndsbedöma närheten till andra, att inte förstå var i ett rum man befinner sig – allt det där ledde till en verklighet där det kändes mest som att jag var ett huvud som satt fast på en kropp. Allting som skedde, skedde i huvudet. Allting är känsla och ljud. Men kroppen i övrigt gick inte att ha någon relation till. Jag tog paus med kampsportandet under ett år, för att koncentrera mig på att lära mig punktskrift och att använda vit käpp. Ett år i mörkret, bokstavligt talat.

Efter ett års avbräck visste jag inte om jag skulle hitta tillbaka till kampsportandet. Men så hörde jag om judo. ”För handikappade”. Och även om jag inte känner mig handikappad så sökte jag mig dit. (Nu hävdar jag förvisso att ingen i gruppen faktiskt är handikappad på mattan – det är utanför mattan som förutsättningarna gör oss handikappade!)

Judo var en art som jag inte tränat tidigare. Det närmaste jag kommit var Brasiliansk Jiu-Jitsu, men träningen var att hitta hem! Plötsligt började jag hitta tillbaka till en egen kroppslighet igen. Min judo lär mig att orientera mig i rummet. Den hjälper mig att förstå min plats och jag börjar våga ta mer och mer plats, rent fysiskt. Min judo lär mig att ta hand om och respektera mina klubbkamrater. Och min judo har gett mig glädje på ett sätt som jag inte kunde ana. Jag längtar till varje träningspass. Det blir mer och mer mitt element.

Judon har gett mig min kropp tillbaka. Lärdomar från judon tar jag med mig i min vardag och resten av mitt liv. Och judon har gett mig hopp. Kanske, kanske, så småningom – med rätt träning, coachning och stöttning – kan jag börja träna barngrupper igen. Jag längtar i alla fall efter det. Men oavsett vad som ligger i framtiden är judon idag det verktyg, den attityd och den disciplin som jag använder för min personliga kamp. Judo är sport – ja. Men kamp också.

Och det är så kul!

Vid tangenterna

Mackan Andersson

2 reaktioner på ”Kämpa med Judo”

    1. Exakt så.

      Dagens citat är annars ur tävlingsreglerna för judo för synskadade, där det konstateras att: ”Being visually impaired is not a handicap when it comes to participation in judo.”

      Exakt så är det. Och exakt därför älskar jag det.

Lämna ett svar till Peter Westlund Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *