Här berättar Johan Orrbo från Stenungsunds Jk om sin resa tillsammans med sin dotter Amanda och övriga judogruppen från Sverige till St.Petersburg i Ryssland till Special Olympics.
I höstas blev min dotter Amanda uttagen att få representera Sverige i en Special Olympics tävling I Ryssland, och jag blev tillfrågad att var en av två coacher som skulle åka med. Hela truppen bestod av två coacher och en s.k. Head of Delegation och sex aktiva (tre killar och tre tjejer). Det var inte helt lätt att få alla papper i ordning för nio personer plus att en annan förälder skulle med som åskådare. Jag fick agera ombud för samtliga och fick stångas med den ryska organisationen, ryska visum myndigheten. Men med femton minuter till godo på den absolut sista dagen för inlämning av visumansökningar fick jag in alla uppgifter, och vi fick våra visum precis innan avresa. Inför denna tävling hade jag även tagit på mig att införskaffa lite dräkter, väskor och overaller till hela truppen. Vi lyckades att få några företag att stå för dessa kostnader och leverantören av utrustningen gav oss bra rabatt som sponsring. Förutom det fick jag hjälp av en lokal reklamfirma i Stenungsund att trycka logotyper och dylikt på våra kläder och väskor så när det var dags för avresa såg vi ut som det landslag vi var.
Vi samlades dagen innan avresa i Landvetters dojo då dom aktiva kom därifrån plus både från Gävle, Stockholm, Staffanstorp, Stenungsund. Vid ankomst till Landvetters dojo passade vi på att ta lite foton på truppen med dem nya dräkterna. Vi hade även fått en snygg Team-Sweden-banderoll med sponsorerna snyggt printat. Efter en natt med lite sömn gick vi upp i ottan och fick skjuts iväg till Landvetter flygplats. Följt av incheckning och säkerhetskontroll som passerades utan problem, och vi fick i oss lite frukost innan vår flygresa skulle påbörjas. Vi mellanlandade i Berlin och fick vänta fyra timmar på vår flight till St. Petersburg, Ryssland. Kvällen i dojon gav truppen en möjlighet att lära känna varandra lite inför den kommande veckan vi skulle spendera tillsammans, tiden på flygplatsen gick hyggligt fort och snart satt vi på planet till Ryssland.
Vid ankomst till St. Petersburg så var det lite nervöst när vi skulle passera pass och visumkontroll, men trots bistra miner så blev vi insläppta. När vi sedan passerat tullen så väntade en buss på oss för att transportera oss till hotellet, trafiken i St. Petersburg är hemsk och hetsig och efter en lite otäck färd på fyrtio minuter så stod vi i lobbyn på Bristol Hotell. Vi blev ganska omgående indelade i olika rum, tjejerna fick ett rum och killarna ett rum, sedan var tanken att de två coacherna skulle dela på ett rum och Head of delegation skulle ha ett eget rum. Jag och Jennifer som var coacher skulle då ha delat och Bea som var HoD skulle bo själv. Men vi kom snabbt fram till att det var bättre att jag fick HoD rummet och damerna delade på coach rummet.
Då vi och några andra trupper hade kommit en dag tidigare än beräknat så beslutade Special Olympics Russia att det skulle anordnas en aktivitet första dagen, så det blev sightseeing med guide ihop med team Österrike och vi fick se ett regnigt St. Petersburg. Många vackra byggnader och mycket statyer. Vi lyckades hitta en Subway restaurang och fick i oss lite lunch.
Tillbaka på hotellet så var det dags för ackreditering och utdelning av gåvor från arrangören och staden, vi fick även lämna in allas dräkter för att de skulles sy på nummerlappar. Efter en god natts sömn så var det dags att bege sig till tävlingsarenan för träning och diversionering. Inom handikapp judo delar man in aktiva efter förmåga i fem olika nivåer där ett är högfungerande och kan vara med i nationella vanliga tävlingar och kanske ha en chans att vinna, till nivå 5 är en person som kanske kan utföra en bråkdel av teknikerna i knästående/liggandes. Då ryssarna inte är vana vid denna typen av tillvägagångssätt så valde vi att köra första passet med bara dom ryska deltagarna och deras coacher, dagens tränare var James Mulroy från Irland. Han är en mycket bra handikapptränare och utbildad handikappdomare, plus att han valde mig som assisterande tränare på båda passen, vilket var väldigt roligt då jag tillhörde några av dom lägre graderade tränarna.
Passet med ryssarna var väldigt intensivt och intressant, har sällan skådat en sådan aggressivitet bland ungdomarna oavsett nivå eller funktionshinder, vi var helt slut efter första passet. Men dök direkt på nästa pass med övriga där det gick mycket smidigare att genomföra indelningen, dels för att många av dom europeiska tränarna är bekanta med systemet och hade redan på förhand angett nivå på sina aktiva. Pass nummer två var minst lika roligt och svettigt, efter detta bussades vi till ett enormt stort köpcenter med ett stort lekland/arkad där vi fick både spela och åka så mycket vi ville i flera timmar, mina coach kollegor passade på att shoppa och själv var jag var som ett barn på julafton!
Efter en natt med lite för lite sömn så var det dags för första tävlingsdagen, denna dag skulle samtliga flickor och pojkar under arton år tävla och vi hade lyckats väldigt bra med vår indelning då många matcher var väldigt jämna. Amanda fick möta bra motstånd men hade veckan innan avresa varit väldigt förkyld och legat hemma, hennes förkylning hade inte släppt helt och hon var inte riktigt sig själv, dock kämpade hon riktigt bra men förlorade sina tre matcher, vilket innebar en bronspeng. Dem övriga två som tävlade för Sverige denna dag fick också nöja sig med bronsmedaljer efter bra och jämna matcher.
Då tävlingen var riktigt jämn drog det ut lite på tiden och prisutdelningen stressades igenom. För att alla skulle hinna tillbaka och byta om innan invigningsceremonin skulle börja, fick vi poliseskort till ett jättehotell där invigningen skulle äga rum. Invigningen bestod av en massa Ryska politiker och sportchefer som skulle hålla tal och sedan fick vi under dryga två timmar titta på dans och lyssna på sång innan det var dags att hissa Special Olympics flaggan och förklara spelen öppnade.
Efter en natt med lite bättre sömn så var det dags för tävlingsdag nummer två. Idag hade vi dom tre sista som skulle tävla, dagens facit blev ett brons och två guld! Då det var lite färre matcher denna dag så blev det lite tid över och det beslutades att vi skulle köra en Master Class tävling med coacher från dom olika länderna. Norge, Costa Rica, Ryssland, Ungern, Kazakstan och jag från Sverige ställde upp. Tävlingen kördes som en herre på täppan tävling, jag vann lite orättvist mot Norges kvinnliga coach och fick i min andra match möta en riktigt bra ryss som sedan gick och vann hela tävlingen. Dock föll jag med flaggan i topp och hade jätteroligt.
Det blev medaljer även till oss och sedan satte prisutdelningen och avslutningsceremonin igång med dans uppvisningar plus Aikido-uppvisning. Sedan blev det buss med sightseeing runt hela St. Petersburg med guide och lite korta stopp för fotografering. Vi kördes sedan direkt till en av dom största bowlinghallar jag sett, och varje land fick en egen bana, så var det tävling vilket som blev bästa landet. Direkt efter bowlingen som Ryssland vann så vankades det middag för samtliga på en närliggande restaurang, coacher och HoD blev bjudna på galamiddag och dom tävlande fick gå på disco. Efter detta hade vi nästan två dagar för oss själva med lite shopping och slappande innan det var dags att återigen resa hem via Berlin. Hemresan blev lite seg då vår transfer från hotellet gick lite tidigare än vad vi hade väntat oss, så det blev mycket väntan på flygplatser innan vi kunde landa hemma i Sverige igen.
För att summera resan var det var både roligt, intressant och lite absurd, man kan väl säga såhär att dom inte gör riktigt som vi gör i många olika avseenden. Maten var inte mycket att hurra för trots att dom serverade trerätters varje dag, tävlingen genomfördes snabbt och effektivt utan datorer. Arrangemanget var mycket påkostat men tyvärr missade dom målet lite ibland, då dom inte alltid hade koll på vad som fungerar eller inte med funktionshinder. Men på det stora hela var alla väldigt nöjda med resan och vi kommer bära med oss detta länge. Dom planerar att nästa år igen köra denna tävling och då dubbla antalet deltagare och fler länder, det byggs just nu en helt ny arena för ändamålet, får jag frågan kommer jag utan tvekan att åka igen.För Amanda har detta varit en jätteupplevelse som få får uppleva.
Mvh
Johan Orrbo
Coach Special Olympics Sweden Judo Team.