Tävlingsdax

Jag har aldrig haft vinnarskalle. Folk pratar om sig själva som tävlings människor och jag har väl egentligen aldrig fattat vad det är frågan om. Vad då, jag gillar ju inte heller att förlora? Jag föredrar självklart att vinna, men vilken betydelse har det egentligen i slutändan? Jag har försökt klura ut varför jag gör detta. Snart 40 år gammal, så varför ska jag utsätta mig själv för en aktivitet med en påtaglig risk för skada, och för att skada andra? Ett sannolikt svar slår mig när jag ligger och försöker sova natten innan tävlingen. Jag gör detta för att det skrämmer mig.

Byggnaden ser ut som vilken som helst av byggnaderna på industriområdet – grå plåt, betong och sparsamma fönster på en konstruktion som i övrigt enbart består av räta vinklar och rektangulära former. Jag kan koden till dörren, men vi som har kommit tidigt behöver någon med nyckel och möjlighet att slå av larmet. Vi småpratar lite i morgonsolen innan en funktionär dyker upp och släpper in oss.

Jag är först i herrarnas omklädningsrum och sätter på ljus och ventilation. Det luktar lite kvavt och innestängt – svettfuktiga träningskläder, deodorant, tvål, rengöringsmedel. Det ligger några övergivna handdukar på en bänk. Någon har glömt en röd huvtröja, och det ligger ett barnbälte, vitt med grön stripa, på bänken just bredvid var jag ställt min bag. Jag drar på mig judobyxorna innan jag tassar barfota in i huvudhallen. Skorna har jag ställt vid entréns skogräns enligt husets regler.

Funktionärer och deltagare irrar omkring. Mycket skall göras, och jag försöker att inte vara i vägen. Många röster tampas om utrymmet. ”Det finns inga toarullar!”, ”Sätt grabbarna i arbete, borden måste fram…”, ”Vi ska ju ha träning först?”, ”Det löser vi…”, ”Vem har nycklarna till materialskåpet?”

Barn leker på mattorna. De sparkar en tufsig boll gjord av något som ser ut som skumplast (svårt att säga för all tejp som håller ihop den) mellan sig enligt improviserade regler. Samma silvertejp lindar mjuka mattor som liknar liggunderlag runt de två kraftiga betongpelarna som delar hallen i två stora kvadrat, varv på varv upp till en vuxens huvudhöjd. Några av barnen har redan på sig sina judodräkter.

Tre personer sopar mattorna i långa stråk med breda kvastar och invägningen har börjat i ett hörn av lokalen. Bortom åskådarbänkarna har man börjat sälja läsk, bullar, korv och mackor. De har kaffe också, och jag köper en mugg. Blir lite illamående men vaknar en aning. Fick knappt i mig frukost. Vem ska jag möta? Vad om jag blir skadad? Vad om jag skadar någon?

– ”Ska du tävla?”

Frågan kommer från en kille jag sett några gånger förut. Han har satt sig bredvid mig på åskådarbänken, kanske han också försöker att inte vara i vägen.

– ”Tänkte prova på åtminstone. Och du?”

– ”Ja, samma här. Tävlat förut?”

– ”Ett internt klubbmästerskap bara – jag fick stryk.”

Han skrattar.

– ”Det blir första gången för mig också – vi möts nog, det är inte många vuxna här.”

Inför träningen hämtar jag jackan till min dräkt och ser att flera medlemmar från min hemmaklubb har anlänt. Tjejen som sköter invägningen berättar att det bara är två andra vuxna som skall tävla. Och att jag är tyngst – de andra är 5 respektive 10 kilo lättare än jag. Ja ja. Träningssessionen börjar, och vi har många duktiga instruktörer på mattan i dag. Kontringar, tävlingstekniker och kombinationer.

90 minuter senare sitter jag och dricker vatten, försöker få ner puls och temperatur. Folk åker i små grupper in till staden för att fixa snabbmat, och jag känner att jag är lite hungrig men ignorerar det. Fortfarande lite illamående. De mer rutinerade familjerna har full packning med mat och dryck, och anordnar lunch enligt militära principer i anläggningens kök. Jag går ut ur byggnaden för att kyla ner mig lite, och hittar ett solbelyst staket där jag kan hänga min svettdränkta judojacka. Borde ha tagit med en dräkt till, jackan torkar nog inte särskilt mycket innan tävlingen börjar.

Inomhus är barn som redan har käkat i full gång med att leka på mattan. Det är fler av dem nu, många av de tävlande är här med syskon och föräldrar. Det kan vara mina nerver som lurar mig, men det tycks vara mer frenetisk energi i deras lekande nu. Skratt och bus.

Tävlingarna drar igång någon minut över tiden, något tekniskt strul med poäng tavlorna. Matcherna går på två mattor, och jag blir sittande vid mattan där de yngsta deltagarna är i gång. En kompis är här med tre söner som skall tävla, och jag sitter tillsamman med honom och ser på medan hans fru filmar barnen. Jag skall möta honom på den andra mattan om kort.

Jag håller öga med tablån för den andra mattan och ser efter en stund mitt namn nederst. Snabbare än jag hade trott, men en match kan vara över på sekunder om någon får in en bra teknik. Jag känner pulsen stiga. En match är slut och mitt namn flyttas upp ett steg. Killen jag pratade med tidigare på dagen är den jag skall möta först. Jackan till min dräkt är fortfarande blöt efter träningen och jag känner mig obekväm. Den korta stunden i solskenet var inte nog för att torka den.

Ännu en match är över, och våra namn står nu överst på tablån. Vi ställer oss på var sin sida av mattan och bugar. Pulsen dånar i mina öron och jag hör nästan inget av vad domaren säger. Jag är inte rädd nu, men det är en konfrontation – någon som jag skall försöka övervinna och som i sin tur skall försöka övervinna mig. Det är på riktigt. Vi går in på mattan och huvuddomaren – samma tjej som höll i invägningen – berättar noggrant och lugnt för oss nybörjare hur matchen skall gå till och vad vi skall göra. Vi bugar igen, domaren ropar ”Hajime!” och matchen börjar.

Jag minns inte så mycket av vare sig den första eller den andra matchen jag gick, bara att pulsen gick ner och att nervositeten försvann när matchen väl hade börjat och att allt gick fort fort fort. Och att jag vann! Båda första och andra match. Hoppas det inte enbart var viktövertaget som gjorde det.

Efter matcherna verkar det som tiden saktar ner lite igen. Jag känner att jag borde ha tvingat mig själv att äta någonting under pausen, och sätter det på listan under punkten med ”ta med extra dräkt” för nästa gång.

________

”Det ovanstående är lite av mina intryck från Dalaträffen, Kampsportens Hus i Borlänge, oktober 2011. Arrangemanget var duktigt utfört,trevliga funktionärer, trevliga åskådare och trevliga judokas. En av sakerna jag minns bäst är när jag satt vid mattan där de yngsta tävlande körde sina matcher – ett tvillingpar kring 6-7 år, flickor med långt krulligt hår som hade hamnat i match mot varandra och höll på att fnissa och skratta sig fördärvade. Det var tydligt att folk hade kul, vilket för min del möjligen är det viktigaste med judo.

Tävling i all sin ära, men jag tror nog att huvudanledningen till att jag önskar fortsätta så länge jag kan med Judo är att det är skoj. Att rutinmässigt under träning ligga svag av ansträngning på mattan, att lära sig nya saker och utvecklas, att uppleva skönheten och det sublima när man äntligen får in det där riktigt snygga kastet i randori – allt detta bidrar. Men huvudsaken för mig är att det är skoj.”

/Lars C. Glomsrød, 4 kyu, judoka i Rättviks Judoklubb sedan 2008.

________

Warning: Parameter 2 to qtranxf_excludeUntranslatedPostComments() expected to be a reference, value given in /storage/content/60/140760/judoblogg.se/public_html/wp-includes/class-wp-hook.php on line 303

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *