År 2013 avslutades med en riktigt lång resa, nämligen Asien tour. Med i bagaget hem kom en silver- och en bronsmedalj från Grand Prix Abu Dhabi och Grand Prix Korea samt en femteplats på Tokyos Grand Slam. En välbehövlig julledighet väntade hemma i Sverige efter ännu en tävling, lag-EM Paris.
När det sedan var dags för år 2014 att dra igång så gjordes det med full fart, vilket inleddes med ett två veckors uppbyggnadsläger på Kanarieöarna. Därefter avlöste träningslägren varandra under våren och jag kände mig som en överkörd kanin på motorvägen. På sikt vet jag dock att all träning är ett privilegium och att det ger resultat, så därför är det bara att lyssna på Robban, bita ihop och kämpa på. Men just där och då, i slutet av två veckors träningsläger i Yong-In i Korea, när man står på en line i 40 minuter och Korean nr 22 kommer in och försöker kasta en så är det inte kul att vara jag.
När tävlingsperioden väl började kände jag mig verkligen inte på topp. Vid Grand Prix Turkiet , EM, European Open Madrid och Grand Prix Havanna kom jag inte riktigt upp i min normala nivå och nådde som bäst femteplatser. Detta var tungt för mig både fysiskt och psykiskt, då kroppen kändes tung och det var tufft mentalt för att det inte gått så bra som jag hoppats.
Vändpunkten skedde vid Grand Prix Budapest, vilket var en enorm lättnad. Jag tog en bronsmedalj, vilket stärkte mig mentalt eftersom jag visste att jag hade kapacitet till att ta medalj men inte hade nått sådana resultat vid de tidigare tävlingarna. För mig är skillnaden mellan en femteplats och en tredjeplats enorm eftersom man vid en tredjeplats har vunnit sin sista match och dessutom får man något fint med sig hem.
Därefter nådde jag en av mina stora drömmar sen jag var liten, att ta medalj vid Rysslands Grand Slam. Jag vann min bronsfinal mot en ryss och åkte till träningslägret i Sotji som en mycket lycklig judoka. Sotji var förberedelse inför årets största tävling, VM. När VM väl började så kände jag mig självsäker och taggad, då senaste lägren och tävlingarna hade gått så bra. Som de flesta kanske vet så slutade VM med en femteplats, vilket såklart är en väldigt bra placering. Det var en otrolig känsla att få vara med i en bronsmatch under ett VM, men fortfarande känns det jobbigt att tänka på att jag var så nära en medalj. I stridens hetta är det ibland svårt att ta rätt beslut och tyvärr hände just det mig i bronsmatchen, jag tog fel beslut vilket gjorde att medaljen rök ur händerna på mig.
En kortare vila väntade och sedan drog vi igång säsongen med en rad träningsläger. Tävlingsperioden efter det var en Asien tour till Grand Prix Kazakstan och Grand Prix Uzbekistan, där jag nådde en femteplats och en tredjeplats.
Efter tredjeplatsen i Tashkent kände jag mig trött på att vara den ständiga bronsfinalisten och nämnde till en polsk reporter att jag tänkte vara i final vid Grand Prix Kina. Jag kände mig självsäker och slagkraftig och tävlingsdagen flöt på väldigt bra. När jag slagit ut en Japan i första matchen väntade ettan på OS-rankingen, tysken Peters. Honom har jag aldrig slagit förut och han är en av de mest meriterade -100-killarna i världen. Och jag vann! Äntligen var jag i final. I finalen mötte jag en annan tysk rival, Frey, som kom trea på VM. I Golden Score avgjorde jag i andra sekvensen och kastade honom på wazari och guldet var mitt. Att få stå högst upp på prispallen och höra svenska nationalsången i en så stor tävling är en av mina största drömmar som äntligen gått i uppfyllelse och självklart kändes det fantastiskt!
Årets sista resa gick till Tokyo och kanske världens tuffaste tävling, Grand Slam Tokyo. Jag presterade bra i flera matcher och vann min pool, men till slut blev det en femteplats. Detta efter en snöplig förlust i semifinalen där jag kände mig bättre än motståndaren och en underprestation i bronsmatchen. Jag kan erkänna att jag var besviken att det inte blev final här också.
Sammanfattningsvis om året i sin helhet så kan jag se att jag uppfyllt två av mina stora drömmar, att ta medalj vid Grand Slam Ryssland och att vinna en Grand Prix-tävling. Året har innehållit många bronsmatcher, vilket har varit kul men jag hoppas ändå att nästa år blir ännu bättre och att jag får stå högst upp på prispallen fler gånger. Ett stort tack till alla er som stöttat mig på alla sätt under året, det betyder enormt mycket för mig!
Ett gott nytt 2015 önskar jag er alla!
Med vänlig hälsning
Martin Pacek