Min kampsportsgärning har varit att försöka locka fram det bästa hos andra. Det har legat naturligt för mig att vilja förklara och möta personer där de befinner sig. Det roliga är inte vilken nivå eller inriktning utövaren har utan engagemanget. Det är lika kul att visa ut en Hon-kesa gatame till en nybörjare som någonting annat när glöden hos personen finns där.

Det är samma när jag undervisar i musik. Det är inte vad man lär ut utan vilken kommunikation man har. Här kan jag se likheter mellan musik och kampsport. Jag var nyligen på en clinic (föreläsning) med en väldigt känd och grym trummis. Han beskrev sin utveckling på samma sätt som en judoutövare kunde beskriva sin. I början vimsar man runt och bara gör saker och ting tills man bestämmer sig. Det här vill jag hålla på med. Då går man in i en övnings fas och det betyder mycket träning och träning och åter träning.

I improvisationsmusik så eftersträvar man att inte upprepa sig hela tiden utan skaffa sig ett stort ordförråd på instrumentet. Givetvis så gillar musiker en viss slags frasering och har en viss timing. Detta vill jag också säga att en judo/kampsportsutövare har. En judospelare bygger upp sitt språk efter sina favorittekniker och timing. Detta är en viss tid av sitt liv som man gör detta. Likväl som en elitidrottare går sönder och blir skadad så sliter det även på en musiker även om denne är renlevnadsmänniska.

Han talade även om att omvärdera hur han satt och hur han ville låta och detta låter som samma fas som en judoka går igenom om det finns andra sätt att göra saker och ting. Judo som bekant handlar inte i första hand om tävling utan utbildning så som att fostra kropp och sinne. Musik har varit och är en stor del av mitt liv men så har även judo. Det som är spännande är beröringspunkterna mellan dem vilken för mig är väldigt tydlig.

 Jag kan bara se på hur min egna utveckling. Mellan 6-1 kyu så var jag som en dammsugare och försökte lära mig systemet så bra som möjligt. Det jag kan se idag att jag lärde mig var att sortera upp tekniker i grupper vilket jag inte kommer att glömma. När jag graderade 1-5e dan så var det mycket upp till mig själv och även här så ser jag en skillnad på hur jag ville göra saker och ting.

Självklart så spelar det roll vilken ålder jag befann mig i och jag kan bara berätta hur det var/är för mig. Den beslutsamhet som trummisen berättade på clinicen att lyckas med vissa saker känner jag igen när jag graderat mig till 1:a dan. Jag funderade på att mina fotsvep var jag tvungen att göra nått åt. Varje tillfälle jag fick så stod jag och filade på fotsvep som behövde mycket timing.

Jag kan nog säga att mitt trumspel fick samma behandling som fotsvepen. Där jag står idag är att jag fortfarande spelar musik och undervisar men det gör jag även i judo. Min förståelse i judo är bredare än när jag graderade till 1:a dan men så är det också med musiken.Jag har fått möjlighet att döma judo både inom landet och utomlands. Det som var en stor händelse för mig var när att jag blev uttagen till Special Olympics som är en väldigt stor handikapptävling och den gången gick den i Aten.

En stor sak för mig är att jag fått chansen att vara metodikledare för det nya Assisterande och Klubbtränarutbildningarna tillsammans med några grymt duktiga kollegor. Jag tycker att kampsport fortfarande är bland det roligaste man kan hålla på med. Det är fortfarande roligt att se folk bli bättre och att man får vara med på deras resa. Jag är också tacksam att fått möta och träna med duktigt folk.

Micael Öberg

Stockholms Judo Dojo