Today, in some clubs, my own clubkids rarely want to compete in any major extent. Which on “our” time, it was just the other way around. Back then you were weird and different if you didn’t compete. We were always out on competitions and traveled in large groups. Maybe mainly because we had great and committed leaders but also positive forces in the club. Where took that fearless little desire go?
Where is the courage, excitement seeking and adventurousness in kids today? Now, almost you’re an outsider if you compete. Why should they do this and expose themselves to that kind of thing when you can quietly be a part of the club championships and trainings where they know their opponents? In the event where you’d not be defeated by anyone outside your own club. Feels like there’s a barrier in some children to take a loss and understand that the other one was better than me today, just home and work on what I’m less good at and more on what I’m good at.Dont know what it is coming from the tiniest obstacle you’re giving up theese days.And that after their trainings most likely sits with mobile games, rather than look at what the adult group exercise on.That kind of things I was interested in back then.
Certainly there are many talented children and young people who are completely contrary to my description, I know that, and these we shall be very happy in Judo Sweden but what do we do about the others? How do we get them to take part in the competition in different ways? Mainly for the development sake. This post was not meant to be negative in any way but it’s still a change that we see in the clubs today. I cant say how widespread it is, but there are some extent in most clubs and perhaps a greater extent in smaller clubs with less resources. I see it as a sad development when I had much pleasure of competing when I was young.
To learn manners and how the competitive world feels like and works, and how to behave. To have that courage within yourself to step onto a mat and give your all despite the outcome. To get to compete against other clubs to get to know new friends. There are so many positive things in the world of competing that I think everyone should take part of and get a kick like “oh we are so many who have the same interest, this was fun!.” Despite the progress I still keep my hopes up. What do you think?
Jag är med i LUGI Judo som har över 400 aktiva (!) medlemmar känner igen oss i artikeln “tävlingens charm”. Vad hände egentligen? När jag var liten tävlade i stort sett alla i min grupp och man sporrade varandra. Vart tog den här tävlingsglädjen vägen? Vi var en extrem tävlingsklubb på 70 och 80-talet och fick ibland synpunkter el. kritik från olika håll att vi var för tävlingsinriktade i vår verksamhet. Nu är det definitivt inte så, utan vi har förvandlats till en icke tävlande klubb och har nu i stället svårt att få ungdomar och äldre till att komma ut och tävla. Vad jag tror har bidragit är att vi har de senaste åren haft ganska många ungdomstränare och ledare som inte kommer från en tävlingsbakgrund (bl a föräldrar som börjat träna sent). Det har varit svårt för oss att hitta en huvudtränare för de lite äldre ungdomarna och vuxna som kan åka med på träningsläger och tävlingar. Allt är prioriteringsfrågor och de som sätter den här verksamheten i främsta rummet kommer helt klart att lyckas få fram nya tävlingsadepter, det är jag övertygad om. Det är ju faktiskt avgörande att man har en entusiastisk ledare som “drar” med sig sitt gäng till tävlingsverksamheten. Men vem har tid att göra detta ideellt? INGEN, ska behöva göra detta helt utan att få någon form av kompensering eller ersättning tycker i a f jag. Jag tror att vi samtliga måste bli bättre på att uppmuntra och visa vår uppskattning för de som leder ungdomarna ute till tävlingsverksamheten.
Det kan nog finnas en hel del orsaker till att många väljer att inte tävla tror jag. För mycket fokus på resultat, istället för öva-pröva på tävling? Svårt att säga.