Evelina Svenningsson är en aktiv tävlingsjudoka och träningsaktiv inom Judoklubben National i Halmstad. Under sitt 2016 har hon invigt sitt 17e år inom judo och här kan ni få läsa om hennes ögonblick och vilka upplevelser som ligger Evelina varmast om hjärtat under året. Trevlig läsning!
När klockorna ringde in 2016 inleddes mitt 17 år Inom judon, under dessa åren har jag hunnit mycket och i januari hade jag ingen aning att detta året skulle berika mig med ytterligare två erfarenheter som gör mig otroligt glad över att tänka tillbaka på. Det första jag har valt att berätta om är….
Att få följa med Nicolina Pernheim i sin slutspurt till Paralympics OS som ledsagare, detta är något jag är otroligt glad över att fått varit med om. För varje dag vi spenderade ihop blev jag bara mer och mer förundrad över vilken otrolig tjej detta är. Hon har ett otroligt driv, vilja av stål och är väldigt målmedveten. Vi gjorde under sommaren resor till både England och Stockholm där vi tränade med de både respektive landslagen inför deras uppladdningar. Att få vara i hetluften och träna med dessa olympier var väldigt givande och roligt. Att dessutom få vara ledsagare åt en idrottare som satsar på ett OS var tufft med många hårda pass, men det är precis det jag älskar med judo så det passar mig som handen i handsken. Även mellan träningarna fann jag en fin vän i Nicolina.
Det andra ögonblicket som är en milstolpe i mitt liv är något jag länge drömt om. Jag var nämligen på en backpack resa i Asien med min judodräkt, jag fick äntligen få möjligheten att träna judo i Japan. Den research jag gjorde innan jag åkte gav mig lite alternativ att välja på bland klubbar, men ändå lyckades alla mina träningsbesök bli ytterst unika. Mitt besök på Kodokan blev mitt första i Japan. Jag hade tajmat in så jag dök upp på en samträning mellan klubbarna i Tokyo, både tjejer och killar. Tjejen som tog emot mig var orolig för mig då de sa att det var en hård träning men jag svarade att det var det jag hade kommit för. Det jag dock inte hade räknat med att jag skulle vara ensam tjej bland alla japanska män. Jag hittade en fransman som förklarade hur det brukar gå till på dessa träningar, vilket var följande:
1. De kommer inte ta hänsyn till att du är tjej, så var försiktig
2. De kör inte på tid , utan tills någon ger upp
3. Du må komma uppvärmd
Till min glädje så fick vi denna träning 10 minuters uppvärmning samt randoribyten på tid. Till en början bjöd jag upp men efter några byten började de fråga mig självmant.
Utöver detta besökte jag även en minidojo i Osaka som var mindre än mitt vardagsrum. Under randorin så kunde vi precis köra 2 par åt gången. Och på ett annat ställe så checkade man in för randori som man checkar in på ett gym. Oavsett var jag befann mig kände jag mig som hemma så fort jag ställde mig på mattan. Bara att få vara i judons hemland var en otroligt mäktigt upplevelse och jag hoppas på att återvända dit snart igen.
Året 2016 avslutar jag i England på mitt femte Winter Camp för att förbereda mig inför nästa års tävlingar, läger och träningar ! Hoppas vi ses!
Evelina Svenningsson
