Det sägs att kunskap är oändlig, det slår jag ett slag för. Att man lär från allt man gör och allt man står inför.  Har man en positiv inställning till allt så har du redan kommit halvvägs.   Tro på det du gör och det du vill,       på ett ödmjukt sätt. Mitt livsmotto.

Det är härligt att se barnen från tidig ålder börja sin lärande resa på judomattan. Från den allra första falltekniken till de första stapplande kasten, till att klättra högre och högre upp på kunskaps-stegen. Att på resans gång alltid förvånas när de plötsligt svarar på en fråga de inte alltid förväntas kunna, hör hur noga de verkligen lyssnat fast de inte alltid verkat så, eller överraskar med en kontring du visat för 1 månad sedan. Glädjen de visar under alla aktiviteter i klubben och nyfikenheten på oss  i äldre gruppen är häftigt.

Kan själv känna igen mig i deras ögon och jag vet själv hur mycket jag var intresserad och nyfiken på vad ens tränare sade och de andra som hade högre bälten. Man känner att tiden ar flugit iväg på ett vis, men ändå inte. Det är så skönt att veta så mycket mer av livet än vad man gjorde då, men ändå är livet som barn ovärderligt. Bara att se dessa barn får de mig till att bli en bättre mentor och en bättre människa. Tänker alltid ett steg längre och kan sätta mig med enkelhet in i hur barnens tankar kan gå och hur de känner.

Som ”vuxen” går man in i en fortsättningsfas av lärande. Trodde som barn att man var fullärd vid det svarta bältet, visst att man känner sig urlycklig av att ha klarat av det stora provet, men de tar aldrig slut! Känslan efter mer blir bara större. Har lärt mig sjukt mycket bara på detta året genom min grupp Judotränare/Judotränande av alla som ingår i den, om allt högt och lågt. Är tacksam för er alla!

Tycker vi även ska slå ett slag för alla äldre judoutövare eller fd.judoutövare i Sverige som besitter en enorm kunskap som inte får gå förlorad. Att dessa ska tas tillvara på är väldigt viktigt.