Vinsten med att få vara Judoförälder

Sprid kärleken

Här möter ni på judoföräldern Janet Mattson från Stockholm. Intresset för judo delar hon med sin stora härliga familj bestående av sju barn och maken Niklas. Alla är idag aktiva medlemmar i klubben Stockholms Judoklubb. Här får du läsa hur Janet ser på judo utifrån en förälders eget perspektiv men kommer också svara på frågan som vi alla ställer oss: – Hur funkar deras familj judovardag i praktiken? 

”Vi har sju barn, som alla tränar judo. Eftersom jag stått vid mattkanter sedan 90-talets mitt, har jag funderat en del över livet som judoförälder, vad det kostar och vad den egentliga vinsten är?”

”Judo, hur blev det just judo? Håller alla på med judo?  Är tre i landslaget? Hur har ni råd?”

”Det är ganska vanliga frågor jag möts av när det går upp för folk att vi, en ganska stor familj, delar intresset för judo. Speciellt när de förstår att ingen av oss föräldrar själva hade tränat judo, innan barnen började med det.

Alla i familjen har sin egen relation till judo, alla utom en tränar judo aktivt en eller flera gånger i veckan, vissa av oss flera gånger om dagen, i perioder. Den av oss som inte aktivt är på mattan är aktiv i föreningen Stockholms judoklubb. Judo har alltid varit en av familjens sammanhållande krafter, år efter år. Vi delar intresset för judo, för träning, för tävling, för att ständigt bli bättre och för att ständigt jämföra sig med sig själv.

Men hur började det, då? Jo, äldste sonen Olle fick följa med sin bästa kompis till en barn träning i Huddingehallen i slutet av 90-talet. Olle och hans kompis skulle egentligen börjat med fotboll i Älvsjö AIK, men kompisens pappa hade kört judo när han var liten och tyckte att grabbarna skulle prova. Sagt och gjort. De blev fast i Huddingehallen. Efter bara några gånger blev vi nyfikna på den underbart kunniga och engagerade tränaren. Vem var hon? Nationalencyklopedin gav svaret: Det var en judoka som tagit VM-silver 1984. Bland de högsta få medaljer Sverige har tagit internationellt. Och här stod hon, Bettan Karlsson, och lärde nybörjarungar judo med stor glöd och passion. Vi gissade att den här sporten var lite annorlunda än många andra. Och det var den, hela familjen fastnade för denna kampsport utan sparkar och slag, en fullkontakt sport med anor och traditioner, som tillika är OS-gren. Resten blev, som man säger, historia.

Bettan Karlsson instruerar

Som judoförälder till sju stycken judoutövande barn blir det en hel del träningar att skjutsa till, dräkter att tvätta, tider att passa, kompisar att hämta, mat att handla och resor att betala. Ett logistiskt äventyr, även för den mest härdade. Men att vara engagerad i judon och barnens idrott har verkligen gett oss som föräldrar fördelen att få vara nära dem under uppväxten, att få dela deras motgångar och framgångar. Att få se alla syskonen samlas runt ett gemensamt intresse oavsett ålder eller kunskapsnivå, att se dem slita med sin utveckling (på alla plan), hjälpa varandra, trösta varandra när det gått dåligt och peppa varandra när motivationen tryter – sånt värmer ett föräldrahjärta.

Pappa Niklas Mattsson

På så sätt har judon varit en väldigt fin och samlande aktivitet i familjen och syskonskaran.  Det är ju på något sätt förmågan att leva som judon har tränat. En livets handbok A-Ö utan tillrättalagt skimmer, en handbok i att hantera mig själv i med- och motgång, i oväntade situationer, ta snabba och kloka beslut, eller mindre kloka (som jag själv får arbeta med att acceptera), hitta vägar framåt under arbetsamma perioder när allt verkar gå en emot, men också att njuta av medgång när den kommer. Judon likt livet går upp och ner och barnen får sina törnar som vi som föräldrar delat och hjälpt dem att sätta i ett större perspektiv. Det mesta som händer på judomattan och i klubbverksamheten runt om judon går att överföra till viktiga lärdomar för att tackla det fortsatta livet. Ibland går det uppåt, ibland nedåt, ibland gråts det och ibland gnisslas det tänder. Ibland vill någon sluta, ibland kan de inte få nog.

                                            

Hur skönt är det då inte att ha en stor familj som delar ett intresse och en önskan om att utvecklas för att nå så långt just du vill eller kan nå? En familj som både stöttar och utmanar, i lagom doser? En syskonskara man delat uppväxten med på många sätt, en familj där man gnabbats, svetsats samman, fått möjligheten att vara sig själv och pröva sin egen väg. För det är viktigt, att få pröva sina egna vingar och få göra sina egna val trots att man är många, tillhör en klubb, en sport eller ett land. Alla har vi olika styrkor och förbättringsområden att kämpa med. Men att få uppleva det på så nära håll som i en familj hjälper barnen att stärka sin egen självkänsla och lita till sin egen förmåga, en ovärderlig skatt att bära med sig genom judotiden och ut i livet.

 

Pelle Mattsson

Samtidigt är judon med sin relativt tydliga graderingskurva också ett bra sätt att mäta sina framgångar bara mot sig själv. När man graderat sig till ny färg, får man ett bevis på att man kommit ett litet steg framåt. Och med tanke på att det är en kampsport är skadorna ändå få. Jo, förvisso har vi fått familjens beskärda del av brutna och stukade tår och fingrar, blomkålsöron samt skadade nyckelben, knän och armbågar. Men det händer först när man kommer upp i juniortiden. Det mesta har handlat om småsaker som näsblod, blemmor och blåmärken. Smällar som man hellre tar på judomattan, där man frivilligt utsätter sig för dem, än man råkar ut för ofrivilligt någon annanstans. På det sättet är ju judo ganska fantastiskt.    

Judo är en tuff sport, mentalt och fysiskt. Men det är också en tuff sport mot plånboken, det är inte gratis. Nja, säger ni, så dyrt är det inte, jämfört med hockey, skidåkning eller ridning. Nej, inte de första tio åren, kanske. Men när barnen började komma upp lite i åldrar och tävlingsnivå började också resorna till olika dojos och idrottsanläggningar runt om i Europa (och senare övriga världen). I takt med att deras resande ökade, ökade utgifterna snabbt och vi har blivit tvungna att vara påhittiga för att få det att gå runt. Vi som föräldrar har tagit på oss olika projekt, extraarbeten, vi har jagat sponsorer, provat crowd funding och säljer t-tröjor i webshopen på judobloggen www.mattssonjudo.se. Och barnens pengar, extrainkomster, studiemedel och stipendier går rakt ned i judokassan. Knäppt? Kanske, men det är detta de vill hålla på med just nu. Därför sparar vi helt enkelt in på allt som är ”onödigt”.

 

Kalle Mattsson och Nils Mattsson

Allt för att få möjlighet att låta barnen resa med sin sport och sina egna klubbkompisar. I ärlighetens namn ska vi väl säga att de alla förvisso är våra barn, men 19-, 21- och 24-åringen är väl knappast att beskriva som barn längre, egentligen. Det kan låta som ett lite torftigare liv än många andras och ibland känns det väl lite tråkigt att inte åka till en skön badort på vintern, att julklapparna och födelsedagspresenter ofta är judorelaterade eller att vår familj aldrig varit på en exotisk plats som Thailand, där halva Sveriges befolkning verkar tillbringa vintrarna. Men att segla i Stockholms skärgård är inte fel det heller och det finns många fina idrottshallar runt hela Europa, placerade på de mest udda ställen. Barnen och vi har skaffat vänner över hela Sverige och andra länder. Vänskaper som inte fötts om vi inte delat detta stora judointresse över nations- och klubbgränser, vilket är roligt. Det visade sig inte minst på senaste studentfesten hemma hos Mattssons då gäster från sju olika judoklubbar dök upp.

Det har utifrån vårt perspektiv som föräldrar varit enkla val att satsa så som vi gjort. Barnen har valt en sport som vi inte kunde något om för 17 år sedan, men som vi tycker är en fantastisk sport. Att judo blivit barnens intresse, där vi föräldrar bara hejat på, kanske har bidragit till att de stannat kvar i just judon? För trots lite utflykter till musik, dans, innebandy, fotboll, hästar, gymnastik, schack, bordtennis, simning och segling har judon bestått.

 

Emil Mattsson
Olle Mattsson

Vinsten att som familj kunna samlas kring ett intresse, att hjälpas åt, att dela upplevelser och att verkligen veta vart alla besparingar går, är helt enkelt väldigt värt det. Jag tror att våra barn i en framtid kommer att minnas sina uppväxter i idrottshallar över världen med värme. För de gjorde det tillsammans med sin familj. Vi som föräldrar njuter varje dag av det. För en familj som gillar att kramas, är judo i sanning en perfekt sport. Och vi kramar fortfarande om Bettan Karlsson när vi träffar henne. Nu är det många gånger våra barn som står på mattan och instruerar själva eller som hjälptränare. Och de tycker att det är roligt. Kanske, kanske någon liten plutt i Stockholms Judoklubb någon dag känner lite likadant för någon i familjen Mattsson som vi känner för Bettan. Det vore kul.”

 

Janet Mattsson

Stockholms Judoklubb

Relaterat

1 reaktion på ”Vinsten med att få vara Judoförälder”

  1. Vad roligt att läsa om er och det stämmer ju; allt om judons förträfflighet på alla plan! Ni har satsat med hjärtat och det har blivit en framgångshistoria som fortgår i detta nu. Go Mattssons!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *