Valet att bli Tränare

Sprid kärleken

Kattis ThorngrenKattis Thorngren, blått bälte och tränar blandade kampsporter i Trosa-Vagnhärad Kampförening. Startade som tränare 2012 och delar judointresset med fem av sina sex barn. På tränarfronten ser hon ljust på framtiden. Här får du höra hennes tankar om just detta.

Klubben startades för cirka sju år sen och jag var där, den allra första träningen. Äldste sonen fick för sig att vilja prova, då goda vännen var insatt i detta nystartande projekt och tänkte vara med. Så där stod jag och lyssnade till Mattias, klubbens ordförande, första samtal till oss föräldrar, i en pytteliten kall lokal på loftet över en verkstadsanläggning. Och vidare stod jag där vid varje träning och kände adrenalinet pumpa i mina muskler då sonen och hans träningskamrater kämpade på mattan. Då det startades en tjejgrupp i MMA var jag inte sen att haka på. Detta med kamp var verkligen min grej!

Klubben växte, fler söner hakade på, vi fick flytta till större lokaler och jag tog klivet in på judomattan och sen även in i BJJ’n. Träningsgrupperna ökade ständigt i antal barn och gav tränarna fullt upp. Vi hade tre judotränare, de bästa man kan önska, tre stora, starka och äkta kampsportskillar. Barnen älskade dem och de gav superroliga pass! Fast behovet av fler tränare började kännas av och snart landade frågan hos mig. Skulle jag kunna tänka mig att kliva över till tränarsidan?

10629874_729379763794878_6492180507451501352_n10850845_10204053857844977_791989736_n

Tankarna började snurra. Jag är ju inte den med jättestor judoerfarenhet eller stor teknikvana. Men som enda tjejen i en stor familj på åtta personer kände jag vikten av att visa att det inte bara är stora starka kampsportskillar som tränar judo. Utan att det faktiskt finns små tjejer på mattan också! Då tog jag beslutet att jag också kan bli tränare. Jag är inte den mest kunniga tränaren på mattan och har inte alla tekniker klara för mig med just kombinationer, kontringar och försvar. Jag har inte levt med judo sedan barnsben och är långt ifrån uppvuxen inom kampsportsvärlden. Men jag bidrar med något annat som väger nästan lika tungt.

Kattis Thorngren med träningsgrupp

Klivet in på mattans tränarsida var jättespännande! Plötsligt kom jag in på träningens baksida, med planering och pass-struktur. Jag kunde se detaljer i tekniker och på vilket sätt de lättast lärdes ut. Och att barn kan och orkar mycket mer än vi vuxna tror! Däremot kunde jag också snabbt märka skillnader i föräldrars och barns förhållningssätt gentemot oss tränare, mot de stora grabbarna på tränarsidan och mot lilla mig. För det var olika bemötande.

I början visade det sig t.ex. att en del barn hade ganska svårt att ta till sig mina instruktioner, eller att överhuvudtaget se mig i ögonen, så där fick jag riktigt visa vad jag krävde för bemötande. Men desto roligare då jag efterhand kunde känna hur respekten för mig ökade och hur vi till slut blev riktigt goda vänner – jag och alla barnen. Grupperna jag har varit tränare för har varierat en del, från barnen i sexårsåldern upp till de som nu är fjorton, så jag kan nu säga att jag känner dem alla. Vilket är jätteroligt! Jag kallar dem för mina judokids.

Så min roll är mer än att bara lära ut judo, det är även att visa att tjejer kan vara små och ändå starka. Att tjejer både kan träna judo och vara tränare. Och framför allt att tjejer också har rätt att kräva respekt och uppmärksamhet. Detta inte enbart för att stärka tjejerna som kommer till klubben, utan även för att stötta killarna och deras världsbild.

Därför valde jag att bli tränare.”

/Kattis Thorngren

Relaterat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *