Medaljens Baksida

Sprid kärleken

Rosa och InaRose-Marie Tell är numera en trogen supporter i Färgelanda Jk. Genom åren har hon både hunnit med att tränat, tävlat mycket samt varit ungdomstränare i en grupp där bland annat Eleonor Borg-Hansen startade med judo. Även comeback på senare år där hon äntrat tävlingsmattan. Här berättar hon sin resa om både framgången men också känslan att aldrig vara riktigt nöjd.

”Jag började i Färgelanda Judoklubb 1984 då var jag 7 år och Judon är en stor del av mitt liv. Rose-Marie Tell ÄR ju hon som var så bra i Judo. Än idag kan vissa barn från klubben komma fram och säga att de hört talas om mig, deras föräldrar känner mig, det var du som vann SM säger de. En grabb sa en gång ”jag kommer aldrig bli lika bra som dig”. Vad de inte vet är att jag aldrig kände att jag var så duktig. Min självkänsla borde varit enorm när det gäller judon men så var det inte.

De första åren var vi ett härligt gäng, Färgelanda Judoklubb var som en enda stor familj för mig. I den klubben hängde man ihop, man hade skoj och det har gett mig minnen som jag aldrig kommer att glömma. Det var just detta som fick mig att vara kvar, att det gick bra var givetvis också en bidragande orsak och jag kom alltid hem med en medalj då vi hade tävlat MEN trots det så kände jag mig inte som en av de bästa. I mina ögon var alltid alla andra så mycket bättre. Ju bättre det gick för mig desto högre krav ställde jag på mig själv.

1992 vann jag ungdoms SM och samtidigt vann två av mina klasskompisar SM i varsin sport, Badminton och Bågskytte. Att tre elever i klass 9C på Valboskolan i lilla Färgelanda hade vunnit SM samtidigt var tydligen unikt och tidningarna så gott som köade för att intervjua oss. Bohuslänningen, Expressen, Aftonbladet, GT, DN och ja t.o.m. Hemmets Journal och även lokal radion intervjuade oss och jag tror varken vi eller våra klasskompisar fattade vad det var frågan om. Allt detta gjorde givetvis att pressen på mig själv ökade ännu mer. De skriver att jag är bäst i Sverige och det är jag väl inte. Jag kunde räkna upp flera namn i mitt huvud på personer som var mycket bättre än mig. Men nu måste jag ju stå upp till detta som de skriver, nu kan jag inte förlora.

Medaljhyllan

Jag sökte in på Judogymnasiet och kom in, samtidigt kom jag med i Landslaget, men ju mer bekräftelse jag fick desto sämre mådde jag. Jag tyckte till och med att jag inte platsade in vare sig på judogymnasiet eller i landslaget, jag kanske tog en plats för någon som verkligen förtjänade den. Glädjen med att träna Judo var som bortblåst, den där känslan jag hade i Färgelanda Judoklubb fanns inte längre. Det var inte detta jag ville ha. Att avsluta judogymnasiet och lämna landslaget var nog ett beslut som har förföljt mig resten av livet, det var mitt största misslyckande och jag har slagits med dessa tankar ett flertal gånger. Jag kände mig som hon som gav upp, hon som inte var tillräckligt bra. Det var säkert så de pratade om mig i flera år efteråt på judogymnasiet, gör inte en Rose-Marie Tell, ge inte upp så lätt. Medans jag i Färgelanda fortfarande var hon som är så bra på judo.

Jag fortsatte judon i Färgelanda men då som tränare åt barn och ungdomar, jag tävlade mer sällan men när jag gjorde det så gick det fortfarande bra. Min sista tävling var Judodraget hemma i Färgelanda 1996 och det blev ett silver. Därefter var jag sällan på judon, jag flyttade från Färgelanda och judon tillhörde det förflutna. Jag blev aldrig tillräckligt bra i mina ögon.

2004 flyttade jag tillbaka till Färgelanda och tänkte att jag skulle prova Judon igen, bara som motion, inga krav och inga tävlingar, bara ha skoj. När jag stod där på mattan så var det som om jag aldrig varit därifrån. Min gamla tränare Tommy fanns kvar och mina gamla elever var numera tränare, de var nu mina tränare. Alla såg upp till mig, legenden Rose-Marie var tillbaka.

Nja, det blev lite fram och tillbaka, jag kom och gick. Men det var kul, känslan att det faktiskt var roligt med judo kom tillbaka.2006 bestämde jag mig för att delta i våran egen tävling Judodraget igen, mest på skoj. Som ett jubileum, min första medalj var från 1986 och min sista var från 1996, 10 år, nu ville jag ha en medalj som det stod 2006 på. Det var mitt enda mål med tävlingen och jag lyckades, jag vann två matcher och förlorade två så det blev en tredje plats. Framförallt bevisade jag att jag kunde tävla för att det var kul, inga krav eller förväntningar. Det var bara kul.Sedan dess har jag inte tävlat och jag har kommit och gått i klubben. Det är nog så att jag aldrig riktigt kan släppa judon helt, den har betytt för mycket för mig genom åren. Judon är ju en del av mig och att släppa den helt vore nog som att göra mig av med en kroppsdel.

Okej jag tog aldrig det där steget att satsa 110 % och jag beundrar verkligen alla de idrottsmän och kvinnor som gör detta, för hur som helst så har medaljen en baksida. Det är inte en dans på rosor att vara bäst och idag kan jag utan att tveka säga att jag var en av de bästa, nog sjutton var jag det. När jag skriver detta inser jag att det snart är 2016, 30 år sedan min allra första medalj…Jag ler och även om tanken med en medalj med årtalet 2016 lockar så är jag mer än nöjd med 8 brons,17 silver och 16 Guld som pryder min prishylla. Numera kallas jag stålmormor på klubben och att vara stålmormor klingar minst lika fint som att vara legend.”

Rose-Marie Tell
Färgelanda Judoklubb

Relaterat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *