Idag är det i en del klubbar därav min egen att barnen väldigt sällan vill tävla i någon större utsträckning. Vilket på ”vår” tid var det precis tvärtom. Då var man konstig och annorlunda om man inte tävlade. Vi var alltid ute på tävlingar och for i stora grupper. Kanske främst för att vi hade bra och engagerade ledare men också positiva krafter i klubben. Var tog den där orädda lilla viljan vägen?
Var finns modet, spänningssökandet och äventyrslysten hos barn idag?Nu är man nästan som barn en outsider om man tävlar. Varför ska man göra detta och utsätta sig för sånt när man kan lugnt vara med på klubbmästerskap och träningarna där man känner sin motståndare? På tävling vill man ju inte bli besegrad av någon utomstående. Känns som det finns en blockad hos vissa barn att kunna ta en förlust och förstå att den andre var bättre än mig idag, bara hem och träna på det jag är mindre bra på och finslipa på det jag är bra på. Vet inte vad det kommer ifrån att minsta lilla hinder så ger man upp idag. Och att efter träningen sitta med mobilspel istället för att kika på vad vuxengruppen tränar på. Sånt var jag intresserad av.
Visst det finns många duktiga barn och unga som är helt tvärtemot min beskrivning jag vet det och dessa ska vi vara väldigt glada över i Judosverige men vad gör vi åt dem andra? Hur får vi dem att ta del av tävlingen på olika sätt? Främst för utvecklingens skull. Detta inlägg var inte meningen att vara negativ på något sätt men det är ändå en förändring som vi ser i klubbarna idag. Kan inte säga hur utbrett det är men det finns i någon mån i de flesta klubbar och kanske i större utsträckning i mindre klubbar med mindre resurser. Själv ser jag det som en tråkig utveckling då jag hade väldig glädje av tävlandet när jag var ung.
Att få lära sig sederna och hur tävlingsverksamheten känns och fungerar, hur man beter sig. Att ha det där modet inom sig att kliva upp på en matta och ge sitt allt trots hur resultatet än blir. Att få tävla mot andra klubbar, att lära känna nya vänner. Det finns så mycket positivt i tävlingsvärlden som jag tycker att alla ska få ta del av och få kicken ”oj vi är ju många som har samma intresse, detta var ju jätteroligt!”. Trots utvecklingen så håller jag mina tummar. Vad tycker ni?
Jag är med i LUGI Judo som har över 400 aktiva (!) medlemmar känner igen oss i artikeln ”tävlingens charm”. Vad hände egentligen? När jag var liten tävlade i stort sett alla i min grupp och man sporrade varandra. Vart tog den här tävlingsglädjen vägen? Vi var en extrem tävlingsklubb på 70 och 80-talet och fick ibland synpunkter el. kritik från olika håll att vi var för tävlingsinriktade i vår verksamhet. Nu är det definitivt inte så, utan vi har förvandlats till en icke tävlande klubb och har nu i stället svårt att få ungdomar och äldre till att komma ut och tävla. Vad jag tror har bidragit är att vi har de senaste åren haft ganska många ungdomstränare och ledare som inte kommer från en tävlingsbakgrund (bl a föräldrar som börjat träna sent). Det har varit svårt för oss att hitta en huvudtränare för de lite äldre ungdomarna och vuxna som kan åka med på träningsläger och tävlingar. Allt är prioriteringsfrågor och de som sätter den här verksamheten i främsta rummet kommer helt klart att lyckas få fram nya tävlingsadepter, det är jag övertygad om. Det är ju faktiskt avgörande att man har en entusiastisk ledare som ”drar” med sig sitt gäng till tävlingsverksamheten. Men vem har tid att göra detta ideellt? INGEN, ska behöva göra detta helt utan att få någon form av kompensering eller ersättning tycker i a f jag. Jag tror att vi samtliga måste bli bättre på att uppmuntra och visa vår uppskattning för de som leder ungdomarna ute till tävlingsverksamheten.
Det kan nog finnas en hel del orsaker till att många väljer att inte tävla tror jag. För mycket fokus på resultat, istället för öva-pröva på tävling? Svårt att säga.