Tillbaka på judomattan

Sabrina Karoui Sellström, 18 år gammal (snart 19). Brunt bälte, planerar svartbältesgradering i maj 2012. Tillhör Södertälje Judoklubb men studerar nu 3:e av 4 år på Riksjudogymnasiet i Lindesberg. Har tränat judo i snart 9 år.Hon älskar att tävla och ångrar inte en sekund att hon började träna för idag är Judo det bästa hon vet.

Den 5 december 2010 gick Lag-SM av stapeln. Jag var inlånad av Varberg och var lika taggad som vanligt på att tävla. Jag kände mig bra i kroppen och var så gott som helt frisk. Tävlingen började och jag körde på precis som jag brukade göra och det kändes bra. Det var i min tredje match det hände.

I början av matchen gick allt som smort, men sedan skulle min motståndare gå in på ett kast och jag kämpade emot, det var då det gick fel. Jag fick en fruktansvärd smärta i knät, först en gång, sedan en gång till. Jag var tvungen att bryta matchen. Det kändes som att knät hade hoppat ur led, och med ett lindat knä bestämde jag mig för att kliva upp och köra nästa match. Tyvärr blev jag förbjuden och där var den tävlingen slut för mig. Det blev inget besök på sjukhuset eftersom att jag trodde att det var knät som hoppat ur led och då tyckte man att det inte var någon idé att åka till akuten, istället skulle vi avvakta och se om det blev värre. Jag vilade några dagar och fortsatte sedan träna och tävla med tejpat knä.

Jag fick en tid hos en idrottsläkare här i Lindesberg och han såg direkt att det var korsbandet som var av och att det troligen skulle bli operation. Han hade rätt. Den 21 mars 2011 blev jag inlagd på operation och sedan väntades lite mer än 9 månaders rehab. 9 månader utan judo.. Att studera på ett idrottsgymnasium och inte kunna utöva sin sport, det är mentalt nedbrytande. Det var det i alla fall för mig. Dag in och dag ut med rehabilitering är ingenting man gör frivilligt.

Det fanns dagar som jag inte ens ville gå till arenan för att jag visste att jag skulle få se folk köra judo, och att bara se andra var fruktansvärt jobbigt. För det var meningen att jag skulle vara där uppe på judomattan och köra också. Vissa nätter grät jag mig till sömns för att jag trodde att jag aldrig skulle kunna köra igen. Jättemånga gånger trodde jag, och dessutom intalade mig själv att: ”Jag kommer aldrig någonsin bli bra i knät”, ”Min judokarriär är över”. För det var så det kändes. Samtidigt som denna skada hände massa andra saker i mitt liv som gjorde saken ännu värre. Jag bröt ihop ett antal gånger.

Men med hjälp av kurator och stöd från pojkvän, vänner, familj och tränare lyckades jag ta mig ur det svarta hålet som jag hade trillat i och med tiden började jag att må bättre. Jag började blicka framåt, och med små steg började jag känna: ”Det här kan gå”, ”Jag kommer klara det här”.

Igår (måndag den 16:e) tog jag mina första steg på judomattan sedan i mars och det kändes toppen. Nervöst, men underbart! Dessa månader med rehabilitering har varit de mest jobbiga månader i mitt liv. Men den mentala biten i mig är idag starkare än aldrig förr. Jag vet inte vad jag skulle göra utan judon, jag älskar det verkligen. Nu är det bara kämpa, och innan vi vet ordet av det så är jag snart tillbaka på tävlingsmattan igen.

”It ain’t how hard you hit; it’s about how hard you can get hit, and keep moving forward. How much you can take, and keep moving forward. That’s how winning is done.” 
-Rocky Balboa

/Sabrina

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *