Att en enda man på artonhundratalet hade denna gåva att skapa alla dessa moment är fantastiskt. Att gå ifrån skademomenten till en mjukare och skyddad judo. Ståendes, i mattan, hals som armlås. I alla fall för mig så glömmer man lätt bort att det finns så många fina och spännande tekniker som ofta hamnar i skymundan. Speciellt nu i dessa tider när man tar bort fler och fler moment just från tävlingsmattan.

Att se judo. Att verkligen titta på judo och se varenda liten detalj, att man själv tänker sig in i dennes situation och tankemönster. Koncentrationen, envisheten och kraften. Att få vara en del av en brunbältes-gradering är speciellt. Var elev är till en början när de kliver in i en dojo som en stängd bok. Men när man börja öppna boken och sida för sida börjar falla fram så blir man mer och mer imponerad samtidigt som man ännu en gång fascineras av judons mångsidighet.

Oavsett så är judo en väldigt fascinerande och för mig magisk sport. Unik, teknik-ren och vacker. Sitter timingen i ett bensvep så ser det så grymt enkelt ut. Samma med som med en uchi mata ser ut som rena barnleken när man har just den där exakta touchen. Åter till graderingen. När man sitter där och studerar när denne börjar graderingen med valfria kast så blir man så glad inombords. En uppvisning som både överraskar och imponerar eftersom man inte har en aning vad som kommer härnäst minst lika väl för kvällens uke.

Detta får mig samtidigt denna kväll att tänka tillbaka på mina egna graderingar, stora som små. Den där nervösa pirriga känslan att gå upp på mattan och vara helt i tränarens makt. Att de kan fråga vadsomhelst och man måste behålla sitt fokus. När vi var yngre graderades vi mer i grupp men ju högre upp man kom ju färre blev vi. Dock var det tryggare i grupp än när man stod där alldeles ensam. Tankarna rusade runt i huvudet: ”Har jag tränat tillräckligt”, ”Kan jag namnen?”, ”Tänk om jag kastar dåligt”. Men i judo handlar det mycket om att våga. Att våga ställa sig där och att ta sig igenom det.

Man har även nytta av det här i övriga livet mycket av det som judo står för. Tålamod, respekt, artighet, hjälpsamhet, självkontroll, ärlighet, heder och anspråkslöshet. Tänker man efter så är dessa delar otroligt användbara i den vanliga vardagen, i arbetet och i övrig social samvaro. Man lär sig samtidigt otroligt mycket om sig själv och bygger upp en trygg känsla inombords.

Ett bälte kan lyfta en judoka så otroligt mycket. Ge nytt självförtroende, erkännande om att man kan och har utvecklats samt en glädje man kan dela med sina klubbkamrater. Bara ren glädje. Sedan ska man heller inte ge bort bälten för enkelt heller för då uppskattas det inte lika mycket om man inte får kämpa för det. Men heller inte att vara alldeles för hård. Tar man ut någon för gradering så ska man vara säker på att denne befinner sig på rätt nivå redan från början. Jag själv tror inte riktigt på att kugga någon är alls bra för deras utveckling. Du som tränare ska göra den bedömningen redan i förväg. Men klart att om graderingen ballar ur totalt så ska man ju skjuta på det men ni förstår nog min poäng i det hela. Hursomhelst är det riktigt roligt att gradera andra och ju högre upp man kommer desto roligare blir det. Och fullärd blir man aldrig, just det som är det härliga med judo. Det beskriver verkligen Judons Magi!

Vid tangenterna

Eleonor