Att en känsla kan göra sig väldigt stark är ju redan ett känt fenomen men att den fortfarande stannar kvar trots ändrade rutiner förvånar mig. Ni som tävlat, speciellt i judo vet vad jag talar om. Den adrenalinkicken man får ut av så en enstaka match är ganska mäktig om du frågar mig. Spelar ingen roll om man är på en coachingresa med judobarnen eller ser ett youtubeklipp av en match så kommer den där kickande känslan alltid troget fram. Ganska fashinerande när man tänker på det, varför uppenbarar den sig fortfarande?
Är det för ens judominne är fylld med dessa ögonblick eller är det bara en längtan? Längtan efter allt som benämns som förr och gamla goda tider? Vad det än beror på så beundrar jag att denna känsla finns kvar idag och påminner mig om tävlingsmomentens anda.
Även beundrar jag alla dessa tävlingsjudokas både på nationell och internationell nivå att det fortsatt att kämpa sig framåt till både VM och OS. Det är stort och kan tänka mig att deras tävlingskick är betydligt större än min. Lycka till i OS 2012!