Judo är Kamp,Respekt och Glädje

Sprid kärleken

Minnen 1976 Göteborg 2015 .v7

Judo i vardagen är kamp, respekt och glädje. Att bygga upp ett rykte är som att bygga ett sandslott, vattnet kan föra bort det du byggt upp när du minst anar det. Jag är tacksam mot alla klubbar jag har tränat på, först Redbergsplatsen sen Bältgatan, Andra Långgatan, Västerås, Eskilstuna, Frölunda, Sakura, Lindome och Lerum.

 

Kampen

Att ta sig från nya Lunden med 60-bussen bort till Järntorget, alternativt till Redbergsplatsen för att sen ta spårvagn nummer tre för färd till Andra Långgatan 48 GJK(Göteborgs judoklubb). Ibland fick vi skjuts av vår pappa till träningen. Året var 1976, min syster och bror var också med. Det var ofta träning på kvällen men själva upplevelsen var annorlunda på den tiden. Inte densamma som idag.

De som var med på den tiden kommer ihåg hur träningarna var. När man kom in i dojon var vi så många att vi inte alltid fick plats på mattan. Trots att alla var från samma klubb. Men känslan att få komma upp på mattan och bara greppa tag i någon, det var en bra upplevelse. Kampen att ta sig igenom det gula bältet och inte förstå vad man gjorde, för att sedan till slut kliva upp till första Dan. På den tiden innebar våra bälten att verkligen veta vad, hur och varför. Det var viktigt att inte få ta bälten för fort, det skulle visa sig på tävlingsmattan. En bekant sa många år efter jag varit i judoklubben Budo att jag hade fått en bättre judo sen GJK. För att träna på en elitklubb som GJK var tufft för mig. Den uppfattningen har jag med mig än idag och absolut var det så.

Alla de gånger mina föräldrar (mest mamma) tog tag i mig och sa att ”du ska iväg”. Det var då man hade som mest lust att vara hemma. Då jag inte ville åka iväg för det blev ju sent på kvällarna och lång väg att åka fram och tillbaka. Men i judon fann jag den lycka jag behövde. Efter alla timmar av svett och blod som ligger i att vinna kampen mot sin egen rädsla, att ta sig till en tävling eller att ta nya bälten.

Det finns många sätt att kasta omkull en annan individ men varför går jag in i kampen helt frivilligt? Kanske är det för jag började med judo tidigt. Okej efter fotboll, fäktning, karate, löpning, tennis och dykning så var det judo jag fastnade för. Kampen är komplex och livet är ett äventyr. Denna kamp som många man pratar med berättar om känner även jag. Som återkopplar till barnets kamp inom en och att man vill återuppleva den känslan.

Som när jag bröt nyckelbenet på GJK för länge sedan, fick man ta väskan med den friska armen. Det var det en kamp att ta sig hem. Eller alla skrapsår på fötter och nacke man fick i randorin.

Kamp har så många olika lager men att finna kampen och bli vän med den: kunna lyfta upp den på bordet och bli äldre, finna och syna korten utan att bli arg. Det finns så många olika sätt att se på var man lägger kampen. Är det i tävling? Är det i viljan att ta mitt nästa bälte? Är det i att bara att gå och träna? Ska jag bli domare? Sitta i en styrelse? Var i verksamheten passar jag? Kan jag vara där idag och bara träna?

För min del har det alltid handlat om att vara på plats i dojon och att lära mig. För mig ligger kampen i att träna och vara den jag är i dojon, det får jag möjlighet att vara men det har alltid varit en kamp. Men judo har en kultur som innebär att man är välkommen.

Respekten

Detta ord som är så svårt att tillämpa men ändå är så enkelt; att ha respekt för sig själv, att finna sig själv i denna judovärld som har så många olika sidor. Varför ska jag respektera andra om jag inte respekterar mig själv? Men det handlar om att finna en ro i sig själv. Kan jag respektera mig själv är det enkelt att respektera andra. Genom allt från randori (fri rörelse av kast) till kata (bestämd rörelse). All tid som detta tar ger en respekt för den andra och för en själv, under alla timmar man lägger ner.

I en dojo är vi alla olika men vi har en gemensam nämnare: Judo.I respekten till mig själv, att själv bestämma hur och var jag ska lägga min träning. Själv har jag varit på många olika klubbar och har egentligen ingen hemmaklubb. Men i utbyte har det har bara berikat min judo. Men jag har alltid varit välkommen. Det har säkert med den kultur jag fick med mig ifrån judoklubben på Redbergsplatsen med Kurt Durewall. Även Budo och GJK. I unga år handlade det kanske om att jag inte behövde anpassa mig till någon eller någon klubb.

Glädjen

Att knäcka koden, då rörelsen är där, att få bli fulländad. Jag finslipar på den ett par tusen gånger till. Är jag en idiot när jag gång på gång gör samma rörelse om igen? Varför, jo för det är glädje i det. Glädje är att komma hem och vara så trött att man inte orkar sitta upp, utan bara vill sova. Att finna lyckan i att komma hem och känna att ikväll gjorde jag bra ifrån mig. Glädjen är att förmedla en viss kunskap som överförs till andra och som läggs till deras kunskap. Glädje är när respekten och kampen tar sig till andra, då de tar över och startar egna judoklubbar och styr judon vidare. Då man bara kan stå vid sidan av och med glädje se hur de utvecklas. Att hämma de unga är som att ta bort deras framtid.

11001161_391747220995114_762983544_o

Kamp, Respekt, Glädje! 1976-2015

Jag tänker inte nämna läger eller tävlingar(ej tävlat mycket) som jag har varit på, istället väljer jag andra minnen som jag exempelvis redan nämt. Med mitt inlägg vill jag skapa mer förståelse för mig som människa och som judoka. Jag har inte varit i Japan eller ens varit i närheten av att åka dit. Jag vill beskriva kampen som håller mig kvar i judon och respekten till den sport som har varit med mig större delen av mitt liv. Det ger mig glädje av att vara människa, som får ta mitt ansvar och se ens driv, att få längta och finna mig själv i allt detta. Svaret ligger i att gå in i dojon och få vara där och minnas rörelsen, och se vad jag kan förmedla till de som vill lära sig.

Nu är jag färgad av just judo, men oavsett idrott så finns det möjlighet att ta dessa ord till sig. Jag har alltid varit välkommen in bland eliten och som nybörjare är det en känsla som inte går att beskriva i ord, den måste upplevas. Naturligtvis har judon också sina nackdelar, då den blir mer styrd men det är en annan historia. Styrelser och folk som klättrar. Judon har alltid haft sina dilemman.

Men för min del blev jag glad när jag skriver just detta för att jag fick frågan om att skriva ett inlägg. Inom sporten kommer det alltid finnas rötägg och folk som tar för sig och trampar på folk. Med så många olika klubbar och denna bredd, när judon bara har varit i landet sedan 1955. Det är nu 2015 som äventyret börjar eftersom våra olika synsätt förändrar judon och för oss in i framtiden.

Jag stannade inte vid klubbarna Frölunda eller GJK, Budo, Sakura, Västerås, Eskilstuna eller Lerum. För mig handlar det om att anpassa mig och finna just min kamp, glädje och respekten för mig som individ. Jag måste få må bra men också ha respekten för alla de som kämpar för att behålla sin klubb. Det handlar för min del om att ta för sig i varje läge och om då klubben är sluten har jag varit där och sedan gått min väg. I judon är det frågan om att gå på den väg där du har mest behållning, inte vara fast i en ruta av mattan utan att kunna gå vidare. Det är judo för min egen del, gruppen är viktig och att kunna se innehållet i judon. Kunna vara hållbar i detta nu, år 2015 är judon där, som en kärlek till livet. Livet har sin tid och den tar jag.

Jag vill tacka alla judokas och alla kampsportare som jag har tränat med, för min del är det judo som formade mig. Tack allt som detta berikar mitt liv med som judoka och människa. Det är så många som jag vill tacka vid namn, men jag gör på detta vis istället. Alla som vet vem jag är och har träffat mig: utan er vore jag inte den jag är idag, det menar jag från djupet av mitt hjärta.

Med vänlig hälsning

André Juan Luis Estrada

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *