Hannah Martin, född 1988 och från USA. Framgångsrik tävlingsjudoka som fightas på det största tävlingarna både i Europa och i staterna. Hennes mål är klara, att bli olympisk mästare. Men hennes resa har varit tuff redan innan första klivet upp på judomattan. Hon gästar med glädje vår blogg och delar med sig av hennes historia!

Min judo resa började av en slump. Jag tycker om att tala om det för alla detta eftersom jag bokstavligen var tvungen att tigga min far att prova judo. Jag var åtta år gammal när jag kom till min första judo klass för att ”titta på” när min lillebror provade. ”Judo är bara för pojkar”, säger min pappa och med massor av tvekan och med mitt ständiga gnällande lät han mig ÄNTLIGEN få sätta på mig en GI. När jag satt min fot på mattan, kändes det som om jag hade erövrat världen.

Judo var en ständig kamp med min familj, när jag började tävla och att resa ut ur staten. Att få komma till nationella och övriga tävlingar var mina föräldrar emot. De ville inte finansiera och stödja min judo. Det fanns inget alternativ för mig just då som jag skulle sluta med  judo, så när jag var gammal nog fick jag mitt första jobb som 14 åring för att betala för mina tävlingar. Det fanns så många stunder där jag kände mig besegrad men jag trodde på att det fanns något sätt jag skulle få råd med den här sporten. Jag blev kär i sporten och ingenting kommer att hindra mig från att nå mitt största mål, och det är att bli olympisk mästare.

Mitt namn är Hannah Martin, jag är född och uppvuxen i norra New York. Upstate New York är vad jag vill kalla den lantliga delen av New York. Jag bor bokstavligen bredvid hästar och äpplegårdar. Jag är 2008 Olympic Alternate på -57kg, 2x US Open Champion (57kg, 63kg), 2x National Champion och jag har flera internationella medaljer på IJF:s världsturné. Mitt främsta mål är att komma med i OS-truppen i Rio och jag gör vad jag kan för att förtjäna min plats i USA:s OS-lag.

Jag började verkligen ta min judo karriär på allvar efter att ha flyttat upp från 57kg till 63kg. I slutet av 2011 jag kämpade för att klara 57kg och judon kom i skymundan, det handlade mycket om att köra och klara min vikt. Jag var olycklig och eländig, och jag visste att om jag inte gjorde en förändring skulle jag antingen sluta eller misslyckas i min klass 57kg. Efter att ha flyttat upp till -63kg har jag haft en begränsad framgång och det gick mindre bra i nästan varje internationell tävling. Jag insåg snabbt att alla förhoppningar om att klara 2012 års OS-lag var långt utom räckhåll, jag var rankad # 110 i världen och det fanns inget chans att jag skulle klara snittet. Så det var dags att sluta oroa mig och konkurrera utan fokusera på utbildning och förbättra min judo.

Jag förtjänade min första internationella bronsmedalj i -63kg i maj 2012 World Cup i Miami, därifrån vidare för att vinna min första World Cup titel i El Salvador och få anspråk på # 1 plats på USA:s rankinglista. Sedan maj 2012 har jag fortfarande behållit min # 1 plats. I slutet av 2012 gick jag från att vara rankad # 110 till # 28 i världen.

2013 var ett framgångsrikt år för mig, jag tjänade min första Grand Prix-medalj i Mongoliet i juli. Jag tog en bronsmedalj på våra kontinentala mästerskap (Panamerikanska mästerskapen) och gjorde min första tid i VM laget. Jag var också utvald att tävla i World Masters i Tyumen, Ryssland – det är en tävling där de bjuder in bara de bästa 16 deltagare i varje viktklass! I slutet av 2013 var jag rankad # 9 i världen.

Det här året har varit lite tuffare, den olympiska kvalifikationsperioden startade i maj 2014, vilket innebär nu alla är ute på IJF:s världsturné och försöker samla så mycket poäng som möjligt för att kvalificera sig för de olympiska spelen.

I mars i Samsun Grand Prix skadade jag mitt knä i brons matchen. Den knäskadan var ganska allvarlig, kunde inte träna på en halv nästan en månad och läkarna sa att jag delvis slitit några ligament i mitt knä. Men jag var envis och bestämde sig för att inte ta tid att vila, jag försökte att tävla på Pan American mästerskapen men det var väldigt misslyckat. Det var som jag tävlade på ett ben, och jag slutade med att förlora matcher till två tjejer som jag aldrig har förlorat mot innan. Efter Pan Am: s bestämde jag att ta mig tid att läka och rehabilitera och jag kom tillbaka redo att konkurrera precis i tid på Kuba Grand Prix!!

Tiden bara flyger förbi, och jag har haft ett galet turneringsschema i år. I år har jag varit i Marocko, Tyskland, Frankrike, Georgien, Turkiet, Ecuador, El Salvador, Kuba, Mongoliet, Ryssland, Taiwan. Jag lämnar för Kroatien nu i dagarna för att tävla i en Grand Prix nu i helgen! Jag har lärt mig mycket om mig själv under det senaste året, och jag känner att det viktigaste i alla sporter är att vara konsekvent! I sport finns det många toppar och många dalar, och du måste lära dig att hantera alla olika sorters känslor!! Det är som en riktigt rolig berg och dalbana, och du behöver bara räkna ut hur du hanterar dig själv i stunder av osäkerhet! Jag valde den här sporten på grund av hur det fick mig att känna det ögonblick jag klev upp första gången på mattan. Det finns inga ord för att beskriva de känslor du får när du är på den stora scenen, som World Championships, och representerar ditt land. Jag har alltid drömt om det här, och nu är allt detta på väg att bli verklighet!

Hannah Martin