Vår Resa

Sprid kärleken

Mitt namn är Johan Orrbo. Min far tog mig till dojon när jag var fem år, sedan dess har jag sysslat med mycket och på något sätt alltid trillat in i judons värld.  Är sedan ett långt uppehåll återigen aktiv och denna gången i Stenungsunds Judoklubb. Jag hittade tillbaka till judon våren 2011 och blev ganska snabbt involverad i klubbens bestyr då jag jobbar inom it som server/specialist/konsult. Ansvarar idag för all IT inom Stenungsunds Judoklubb. Jag har idag tre barn, min äldsta dotter Amanda, min son Carl och mitt uppe i förra årets GOG Cup föddes vår minsta dotter Frida. Både Amanda och Carl tränar numera judo. Själv tog jag mitt bruna bälte i våras och hoppas kunna ta mig till svart bälte inom en inte allt för lång framtid.

 

 

Strax efter att jag hittade tillbaka till judon upptäckte min dotter som då var tio år att judo verkade intressant, samt hade med henne till GOG Cup på våren 2011. Hon satt som klistrad nere vid mattkanten och tittade på alla barnen som kämpade på mattorna, jag frågade henne efter att ha iakttagit henne större delen av dagen om detta var något hon ville prova? Hon svarade JA. Till saken hör att Amanda föddes med Downs syndrom och har därför en utvecklingsstörning. Vi har ganska länge letat efter en hobby eller fritidssysselsättning som hon skulle gilla och framför allt någonstans att få vara inkluderad och känna sig välkommen.

När höstterminen drog igång tog jag med henne till dojon och hon började i vår nybörjargrupp. Allt gick väldigt bra och hon klarade av teknikerna och lärde sig att knyta bältet även med Kata knuten. Hon blev väl mottagen i gruppen och trivdes jättebra. Lärde sig fallteknik, numera en fena på kullerbyttor och tränar för fullt att få till sina hjulningar. Amanda tränade på bra och efter två terminer så lyckades hon med en traditionell gradering ta sitt första bälte. Både min och hennes lycka var total, hon skulle få en ny dräkt, fick välja själv och valde en blå judo-gi. Hon är nu enda barnet i sin grupp med blå judo-gi vilket gör det väldigt lätt för mig att hålla koll på henne.

Detta blev även ett startskott för mig då jag klev upp på mattan i egenskap av hjälptränare för första gången på väldigt länge. Ny termin startade, hon flyttades upp till fortsättningsgrupp och blev även där accepterad och inkluderad. För första gången under hennes livstid så hörde hon hemma någonstans, jag insåg även ganska snabbt att svenska judoförbundet har i sverige en ganska unik inställning, nämligen ”judo för alla”. Det är nämligen få idrottsföreningar/förbund som bjuder in och omfamnar alla på detta sätt. Vill inte påstå att judo är helt ensamma om detta men de är en liten skara som låter alla vara med.

Efter två och en halv termin så blev det dags för Lilla cupen, en liten tävling som Lilla Edets judoklubb arrangerar. Då frågade vi Amanda om hon ville vara med och hon ville prova. Tävlingsdebuten gick helt ok, hon fick gå några matcher och sken som en sol trots stora förluster. Efter denna tävling har hon ställt upp på alla möjliga tävlingar som hon fått vara med på i vårt närområde. Exempelvis GOG Cup, Jk Aktiv, Trollträffen och Judiths pokal. Hon har ännu inte vunnit någon match i vanlig tävling eller som det kallas i hennes värld mainstream judo. Men efter varje match har hon lärt sig något nytt och hon står pall lite längre för var gång. En sak kvarstår dock efter varje match, hennes glädje över att få vara med och vara delaktig.

Göteborg Open

Hösten 2012 förändrades en del för Amanda. Hon hade på våren återigen via traditionell gradering erövrat sitt andra bälte och vi fick via en av mina jobbkontakter reda på att det existerade tävlingar som var anpassade för barn med särskilda behov. Att det varje höst gick en sådan tävling i Göteborg, vi anmälde oss genast och åkte till Göteborg Open. Det visade sig snart att Amanda var yngst och minst på hela lägret, men hon ville ju tävla så hon hamnade i en grupp med två stycken betydligt större och äldre personer än hon själv. När tävlingen satte igång lyckades hon mot alla odds att kasta den äldre flickan, följde upp med en fasthållning och vann sin första match. Det var ursäkta uttrycket, ”skithäftigt” att se som både coach och förälder. I match nummer två fick hon möta en äldre kille som var mycket större och starkare. Men hon bjöd på bra motstånd men förlorade till slut på en fasthållning. Amanda fick sedan kliva upp på pallen och ta emot sitt första silver. Hela den helgen i Göteborg var en fantastisk upplevelse både för mig själv personligen och framför allt för Amanda. Detta ledde även till att jag fick lite kontakter med andra klubbar och Amanda fick snabbt en del nya kompisar.

Staffanstorp Open

Våren 2013 var vi på Staffanstorp Open i Skåne, detta skulle visa sig vara ännu en stor upplevelse för både mig och Amanda. Vi åkte ner till Skåne med lillebror Carl i släptåg, hamnade i samma sovsal som några vi kände från JK Aktiv från Kungsbacka, som vi lärde känna på Göteborg Open. Hela upplevelsen med läger, tävling och samtidigt bo i en skola var helt nytt för Amanda. Hon började ta sig friheter, visade upp en väldigt självständig sida som under andra omständigheter kanske hade varit svårt att ge henne. Hon träffade massa nya vänner och jag såg knappt till henne. Jag tror hon växte ordentligt under vår vistelse i Staffanstorp.

Under tiden som Amanda tränade under väldigt kompetenta tränare, fick jag sitta i skolbänken och gå Special Needs domare-utbildning tillsammans med svenska och utländska domare. Har tidigare gått distriktets domarutbildning, dock har jag ännu inte vågat döma någon match ännu. Under denna utbildning insåg jag ännu mer hur judogemenskapen i världen låter alla vara med. Alla kan göra något, man anpassar det annars så strikta tävlingsreglerna och domare som annars är mycket stränga blir till den tredje tävlande och får en helt annan roll. Även samspelet mellan coach och domare är mycket annorlunda, alla på och omkring mattan blir delaktiga oavsett funktionshinder. Utbildningen var väldigt givande, och gav mig mycket inspiration och nya kontakter. Mitt mål med utbildningen var kanske inte i första hand att bli en special needs domare, utan att få en bättre inblick i denna fantastiska värld som jag bara sex månader tidigare inte visste existerade.

sdfsd

Tävlingen
På tävlingsdagen var det återigen så att Amanda var yngst och minst, och fick denna gången gå mot tre stycken större och äldre killar. Domare och coacher valde då att jämna ut oddsen, och alla matcher med Amanda utfördes i ne-waza. Då det fanns gott om tid för både deltagare och nyutbildade domare skulle få så mycket tävlingserfarenhet som möjligt, genomfördes tävlingen två gånger. Amanda kämpade mycket väl och vann två matcher och placerade sig totalt som trea! När det var dags för prisutdelningen och Amanda hade tagit emot sitt brons bredvid två mycket längre och äldre pojkar, så skulle hon precis kliva ned efter sedvanlig fotografering och posering. Innan hon hann kliva ned från sin tredjeplats, bad sekretariatet henne att stanna kvar och dessutom kliva upp högst upp på pallen. Hon såg mycket frågande ut, och klev ända upp, och fick till publikens varma applåder ta emot specialpris för ”tävlingens bästa fighter”. Hon blev överlycklig när hon fick en Judopanda av modell större (ligger numera nästan alltid i hennes träningsväska). Själv hade jag mycket svårt att hålla tillbaka mina tårar, en mycket rörd och stolt pappa. Och när kvällen kom så avslutades lägret med bankett och disco, hon åt gott och dansade hela kvällen. Själv tror jag att den dagen var en av hennes bästa hittills. Vi ser med spänning fram emot Staffanstorp Open 2014.

Inspiration
Efter denna helg så tog jag med mig mina erfarenheter och nya kontakter hem till klubben i Stenungsund, och pratade med styrelsen om att starta en grupp för barn och ungdomar med särskilda behov. Jag fick styrelsens stöd, hittade en träningstid och en assisterande tränare som kunde hjälpa mig. Jag gjorde lite förfrågningar inom olika intressegrupper, där vi som föräldrar själva är aktiva, och fick intrycket att det skulle komma folk till träningen. Efter resan till Staffanstorp fick vi ett helt mittuppslag i den lokala tidningen, och sedan höstens terminsstart har vi tolv stycken barn som är aktiva i vår nya grupp. Judon har visat sig fungera väldigt bra för personer med intellektuella funktionshinder. De har ofta problem med motorik och koordination. Som i många kampsporter, så främjar man i judon det repetitiva beteende som oftast passar dem väldigt bra. Det är också väldigt bra med de tydliga regler och rutiner som återfinns inom kampsporten. Amanda kommer att under kommande läsår få gå den grundläggande hjälptränareutbildningen, och på sikt kanske få en mer hjälptränarefunktion i vår nya grupp.

Vad gäller mina egna mål, så är det att fortsätta att utbilda mig inom judo, och framför allt satsa på särskilda behov. Behovet runt om i vårt land är stort, då det saknas vettig sysselsättning för barn, ungdomar och vuxna med särskilda behov. Vi kommer med största sannolikhet att starta en grupp för äldre under våren 2014, då vi tror att intresset är stort. Tack vare Amanda har min judoresa tagit en oväntad vändning, som jag hoppas kommer ta både henne och mig långt. Jag håller just nu på att för fullt att leta sponsorer, så jag kan ta med henne till Irish Open och Skottland nästa år och kanske även Holland. Amanda tränar idag fyra träningspass i veckan. Måndag och onsdag tränar hon judo i ”mainstream” gruppen, och på torsdagar är hon med sin mamma på klubbens judo-fitness grupp, och till sist är hon med i vår nystartade söndagsgrupp.

Jag är idag väldigt glad att min far tog mig till Morlanda Judoklubbs dojo 1982, då min judoresa började. Är även väldigt glad att jag våren 2011 återupptog judoträningen, även fast jag inte är tjugo längre så kan jag inte tänka mig något roligare att syssla med som sport och framför allt livsstil. Jag skulle vilja tacka alla fantastiska personer som både jag och Amanda har mött på vägen hittills, både utövare och tränare.

Johan Orrbo

Stenungsunds judoklubb

Relaterat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *