En Tränares Tankar

Sprid kärleken

Som mitt tidigare är detta inlägg utifrån mig själv och min egen bakgrund inom judo. Finns inget rätt eller fel. Jag kommer här att dela men mig av mina tankar, tips, erfarenheter som barn och ungdomstränare. Roligt som krävande. Hoppas att jag kan bidra med en bra tankeställare och en intressant sätt att se på saken. Att anpassa sig till varje situation, veta gruppens dynamik och hur man på bästa sätt når fram med sitt budskap.

 

UTVECKLING Att vara tränare för en judogrupp med barn. Vissa som inte är tränare eller börjar sin resa som tränare kanske ser det först som lite obekvämt, osäkert och som ett stort ansvar för dessa barn. Visst att man har ett stort ansvar att lära ut på rätt sätt och vad i förhållande till ålder, tävling, träningsambitioner och förutsättningar. Kanske du till och med har en funktionshindrat barn med i gruppen. Jag vet att många tänker att inte alla passar som tränare om man inte har varken kvalifikationer, pedagogik eller den psykologiska biten. Men jag känner faktiskt att de flesta skulle ändå kunna bli bra tränare med tiden när man kommer upp i en viss mognad och grad. Bara man får en bra mentor och vägledning. För trots allt så lär du ju ut något du faktiskt kan även i sömnen och något som du har intresse för. Sen är den andra biten att just lära ut. Främst hur du lär ut saker. Det får dig att förutom lära barnen någon teknik och tillvägagångssätt även att utveckla din egen teknik. Hur lär jag ut på bästa sätt, hur visar man tekniken enklast och mest effektivt. Ska man hacka ner en teknik i smådelar eller köra allt på en och samma gång? Det lär du dig lika mycket på som barnen gör.

ANPASSNING Hur du lär ut är också en process när du har en egen grupp. Hur uppfattas du, vad använder du för tonsätt och volym, ögonkontakten med gruppen, utstrålar du glädje eller blir det nästan som en militärisk stämning. Låter du barnen inflika, få ta plats i gruppen och fundera. Mycket saker spelar in när man tänker på det. Finns olika typer av tränare. Hårda, energiska, glada, rättvisa eller alldeles för snälla. Balansgången är utmaningen. Samt vad och hur man säger saker och hur man tar sig an och hjälper den deltagande. Lättare sagt än gjort. Det är en ständig process och man lär sig något nytt varje gång. Jag är för att alla ska få ta plats oavsett om man är blyg eller framfusig samt positiv förstärkning. Att man nämner det som är bra de gör innan man rättar till något annat. Något jag tidigare tyckte var svårt i början var att hantera om någon blev ledsen eller orättvist behandlad. Hur man omvänder dem att fortsätta träna med sin kompis. Men att först visa att man accepterar att de är ledsna för att sedan välja humor som en nyckel. Att kunna distrahera är ett bra hjälpmedel.

TÄVLINGSEXEMPEL Finns många situationer jag sett tidigare under min ”judouppväxt” att många tränare (ej mina egna) inte har någon förståelse för situationer och nästan blir för hårda mot barnen som om det där vore ingenting och vara ledsen över. Det skapar inget bättre anser jag. Samma på tävlingar när coacher skriker på deras adept som om det vore OS-final och förlorar de matchen så får de sig en utskällning. Istället för att uppmuntra och säga vad som faktiskt gick bra och sikta på nästa match. Samma med krav på att vinna. Man ska tycka de är kul att tävla och träna vilket jag själv hade som ung, att vinna och komma med på pallen var bara en bonus. Hade jag haft krav på mig så hade jag antagligen slutat att tävla mycket tidigare. Det är barn vi pratar om. Om du som coach utstrålar negativitet handlar det ju inte om den tävlande utan om dina egna krav och ett erkännande i att lyckas. Att tävla utvecklar också ens tekniker samt att möta andra och kämpa för att få in tekniker på en som man inte brukar träna med. Väldigt lärorikt. Sen att alla inte vill tävla måste man också acceptera även om det kan vara svårt för en tränare med mycket tävlingserfarenhet. Man kan bli precis lika duktig utan att tävla tycker jag om man har intresse nog för att ständigt lära sig. En av många viktiga saker jag vill se i en barngrupp är:

 

Att kunna hantera att gå från stoj till lugn samt att kunna komma till mig som tränare om det är något de vill

Att vara tyst och lyssna när både andra i gruppen har ordet samt tränaren instruerar

Att alla barn kan och inte har några problem att träna tillsammans med alla i gruppen

Samarbete både i övningar och i tekniker samt att hålla upp sin kompis efter kast

Att våga, få ta plats och känns sig trygg i sin grupp

Att våga bli kastad och att vara en bra uke

Att alltid buga mot sin träningspartner

 

BRA GEMENSKAP Finns mycket mer men just nu ser jag att dessa saker viktiga för att en träningsgrupp ska fungera och för att de ska trivas. Man kan även på kort tid se hur snabbt en nybörjare anpassar sig till detta judomönster och hur man beter sig på en judoträning. Det är roligt att se. Det är viktigt att vara lyhörd och inte ha en distans till barnen som vissa tränare även kan ha. Att man som barn inte vågar säga något till tränaren utan tränar på för att inte väcka uppmärksamhet. Det är kul att se hur många olika träningsstilar det finns och jag tror det trots allt behövs för judon. Rollen är en ständig process och man blir aldrig fullärd. De som anser sig  ”färdiglärda” som tränare har missat en stor poäng i sporten.

NY UTMANING En stor aha upplevelse för mig på senare tid var när jag fick en i princip blind kille som skulle vara med på barnträningen. Det var en tankeställare och det tog några gånger innan jag hade en plan för hur jag skulle hantera det i förhållande till resten av gruppen. Att inte heller hela träningen skulle anpassas till honom. Att både tala om hur man gör en teknik samtidigt som man visar fysiskt med beröring och handledning. Till slut kunde han både kasta, köra randori, VARA MED PÅ JAGE, olika andra lekar, kunna röra sig i princip helt själv på mattan och hamnade han lite åt fel håll i lokalen kunde man bara korrigera honom med hjälp av rösten. Det underbara var också hur gruppen tog in honom och hjälpte också till att korrigera och ta med honom till den röda linjen. Det var en lärorik händelse för mig. Innan har det enda liknande fallet var en autistisk pojke som det också gick bra för.

RÄDSLA En annan sak jag får möta ofta är när vi är ute på rekrytering i skolorna på deras idrottspass. Där även några från särskolan är med. Lärarna är väldigt försiktiga med dessa och börjar nästan alltid med att säga vad denne inte kan vara med på eller bara se det negativa. Istället för att bara testa och låta de vara med på sitt eget sätt i lekar. Visst att de kanske inte gör allting fullt ut men bara att de deltar blir de överlyckliga över. Lärarna blir sedan förvånade över att det går så bra. Man ska aldrig begränsa någon på det sättet om det kommer skänka glädje. Att allt ska vara korrekt är ett tråkigt sätt att se på saken. Att vara tränare är som en berg och dalbana men extremt lärorikt. Man tänker ständigt efter och utvärderar varje situation och bearbetar den på bästa sätt. Hur ser du själv på rollen som tränare?

Eleonor

Relaterat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *