Tankar kring Barnträning

Sprid kärleken

Först kanske jag ska presentera mig. Chriszy heter jag, är 21 år gammal och har tränat judo i 13 år.Tränar just nu i Stockholm Judo och Jujutsu Dojo. Har varit hjälptränare sen jag var 14 år och numer har jag två egna barngrupper sen lite mer än ett år tillbaka. Var tävlingsaktiv från att jag tränat lite mer än ett halvår, tills för ungefär 2½ år sedan, men planerar för att ta upp tävlandet igen. Har nyligen graderat mig till 1 dan! Förutom judo, tränar jag just nu för tjejklassikern, vilken jag bara har ett lopp kvar i, och för att kunna påbörja halvklassiker i sommar! Skriver mer om judo, träning och annat smått och gott på min blogg http://www.chbw.blogg.se välkommen att kika in där.

Det jag tycker är viktigast på barnträningarna speciellt för nybörjarna, är att vi har roligt. Kan jag inte gå upp på mattan med ett leende på läpparna som jag smittar av på ungarna har jag inte där att göra. Träning ska ge glädje och jag vill att barnen ska vara glada efter varje pass. De ska tycka att det är kul att komma och träna. Jag har märkt att så länge jag (eller min hjälptränare) låter jätteglada och som om just den här övningen är den bästa och roligaste övningen någonsin så tycker barnen det med. Varje vecka har vi styrketräning med armhävningar, situps och en övning som min tränare kallar skoj (burpees), som är en otroligt jobbig övning. Jag kallar också övningen skoj och ungarna älskar den.

Jag har funderat mycket på hur tuffa träningar man egentligen ska ha för barnen. Ska man slänga in dem på ”tävlings” träning på en gång? Eller mjukstarta. Eller något mitt emellan? Mitt ena pass i veckan är enbart nybörjare i åldrarna 6-12 år. Där har vi ganska lekfull judo, vi lär oss tekniker upp till gult bälte. Vi övar in tekniken med styrketräning, vi tränar randori och har lek och avslappning på slutet.

Mitt andra pass är likadant uppbyggt, fast aningen tuffare och mer fokus på teknikerna efter gult bälte. Det här mellansteget behövs i vår klubb då steget mellan nybörjare och barngruppen för de barn som tävlar/vill träna hårdare både är längre och mycket mycket tuffare träning. Jag tror att så länge jag (eller du?) som tränare låter positiv och glad så hänger barnen på utav bara farten. Träningarna blir som en stor härlig lek, och vem vill inte vara med på det?

Att lära ut judo tycker jag är bland det roligaste som finns. Speciellt när det gäller barn. De är så otroligt tacksamma för att träna, och det är så härligt när man ser utvecklingen hos de man varit tränare för från start. En av mina elever jag hade för många år sedan, när han var runt 10 år, är idag otroligt duktig och har utvecklats enormt. Dock bytte både han och jag klubb till olika klubbar, så har mest sett honom på tävlingar/träningsläger de senaste åren.

 

Med vänlig hälsning

Chriszy

 

Relaterat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *