En Tränare & Coachs Funderingar

Hej! Lars Eriksson heter jag och är i skrivande stund 50 år gammal. Jag började med judo år 1971 i Storfors Judoklubb. Vi hade redan på den tiden utländska tränare i klubben och det var genom dem man fick sin judofostran. Tränarna hette Robert Dusil från Tjeckoslovakien och nyligen tragiskt bortgångne Stefan Oravéc. Ett mycket udda par på mattan där Stefan var muntergöken och Robert stod för den hårda linjen. Lite grann av ”good cop” and ”bad cop”. Mixen var mycket lyckad och man fick se judon från många olika vinklar. När sedan Robert flyttat till Tyskland och Stefan också flyttat vidare och startat Olofströms Judoklubb tog Bengt Enghag över tränandet i Molkom. Han är fortfarande huvudtränare i Storfors Judoklubb hela 37 år senare! Klubben har fostrat många svenska mästare genom åren och detta är ett bevis på att Bengts träning har lönat sig. Som coach kan jag beskriva honom som engagerad och konsekvent. Råden var ”Seionage” eller ”Uchimata”. Kort, koncist och ofta.

Tyvärr kom jag bort från judon i början på 80-talet då det var mycket annat som pockade på uppmärksamheten. Det skulle ta mig 25 år innan jag stod i en dojo igen och då som tränare och coach i Molkom Jk. Det tog några år att komma in i terminologin och de nya reglerna, men nu känns det helt rätt att försöka hjälpa de ungdomar jag nu tränar till både välbefinnande och framgång. Det är fortfarande en hel del 70-tal över judon jag försöker lära ut till ungarna och den verkar fungera fortfarande. Mycket nytt har det dock varit att lära sig och fullärd lär jag aldrig bli.  Men som coach på tävlingar trivs jag nog allra bäst. Det har med åren inneburit allt fler och längre resor och allt fler och tyngre meriter för mina judokas. Från små pokaljakter till tävlingar på nationell och hög internationell nivå.

Min coachstrategi har dock inte förändrats alls mycket över åren. Det handlar fortfarande om en ömsesidig respekt för varandra. Jag är mycket mån om att det ska vara mellan mig som coach och min judoka som det mesta ska handla om. Vi går tillsammans till mattan. Det är mellan oss snacket sker. Jag ska vara den som judokan lyssnar på och har ögonkontakt med. Vi vinner och vi förlorar tillsammans och det är med mig som coach som judokan ska ha kontakten med före, under och efter matchen. Konstruktiv kritik ska lämnas efter varje match oavsett utgång. Att alltid hitta något positivt efter varje match är oerhört viktigt. Det negativa eller som skall förbättras tar vi senare, men när judokan precis lämnat mattan och jag tar emot honom/henne ska det alltid finnas något positivt att ta från matchen. Föräldrar och kompisar får komma senare. När judokan lämnar mattan är det jag som coach som tar hand och emot honom/henne på ett positivt sätt. Den ömsesidiga respekten ska alltid genomsyra hela coacharbetet och att vi alltid ser fram emot nästa match eller nästa tävling tillsammans.

Nu ser vi fram emot nästa tävling för Molkom JK och hoppas på att alla våra deltagande judokas får en lärorik tävling där de utvecklas som idrottsutövare och som individer. Coachen lär sig alltid något nytt i varje tävling och kommer att ta med sig sina egna misstag och egna små triumfer till nästa utmaning. I Molkom liksom i övriga judosverige brottas vi med problemet att hålla våra talanger kvar inom sporten under de ”svåra” åren mellan 13-18 år då så mycket annat lockar. De judokas som når framgångar med jämna mellanrum är lättare att behålla än de som får det tungt under en period beroende på både ålder och viktklass-ändring.

Vi har haft tur i vår klubb då vi haft ett stort antal tjejer i samma ålder och vikt vilket medfört att sparringen alltid varit på högsta nivå. Den grupp av tränande/tävlande som jag haft förmånen att träna och följa har varit från 8-16-årsålder har till stor del bestått av tjejer med hög tävlingsvilja och ambition att lyckas. Även denna grupp har under åren minskat men vi har lyckats behålla en stark grupp som rest och tävlat mycket tillsammans. Nu detta år börjar de splittras av olika anledningar som gymnasiestudier på annan ort och av en del andra orsaker. De är dock fortfarande en sammansvetsad grupp som stöttar varandra.

På förra Skol-SM 2012 ställde Molkom JK upp med 4 st tjejer och de tog 3 guld och 1 brons. Resultatet speglar en stark grupp som fått växa fram tillsammans och som sparrat mot varandra under 6-7 års tid. Problemet just nu är att hitta utmaningar för alla. Många gånger slutar judokas för att de inte får chanser i landslag eller distriktslag under de kritiska åren. Vi har i Molkom JK varit en hel del i England och tävlat de senaste åren och där har våra tävlanden fått möta landslagstjejer redan i tidig ålder.

I England har de landslag (National squads) redan från U13. De 6 högst rankade i varje viktklass och åldersgrupp kommer med i landslagen och får en röd ros att sy fast på sin judogi. Dessa landslag styrs helt efter rankingpoäng och är därmed inte statiska överhuvudtaget. Tävlingarna i England är rankingtävlingar i olika grad, från Star2-Star4 och de ger alla rankingpoäng. Efter varje termin räknas de olika poängen ihop och landslagen utses. Detta betyder att alla har chansen att komma med och samtidigt att alla löper risk att falla ur. På de flesta av tävlingarna, framförallt de högst rankade tävlingarna, kommer därför de flesta av landets judokas för att tävla om rankingpoängen.

Min egen dotter hade därför i sin ålder och viktklass på ”Heart of England” Star4 i FU15-48kg 2011, med ca 23 tävlande varav de 6 i landslaget alla var där. De i rankingtabellen på platserna 7 -12 var i stort sett där de med. Tävlingen samlade 900 judokas! Bättre motstånd kunde man inte få och det är likadant med de flesta av tävlingarna i Storbritannien. Dottern fick 6 matcher innan bronset var klart och hon var helnöjd.

Något vi borde att ta efter i Sverige kanske? England tog på 2012 års OS med sig 2 medaljer. På Kadett-EM tog de också ett flertal medaljer, likaså på juniornivå. Jag tror att deras satsning på många judokas i många landslag ger resultat. Detta inlägg var lite tankar av en coach/tränare från en liten klubb i skogarna i Värmland.

 

Lars Eriksson

Molkom JK

2 reaktioner på ”En Tränare & Coachs Funderingar”

  1. Hej Lars,det är interesant att tänka tillbaka över 45 aor,
    när vi började i Storfors. Hjärtlig tack för Dina ord och
    Dina höga principer till fostran av unga judokas med respect till sinn nästa. Grattis till framgaongar med unga och bronset av Dinn dotter!

    Robert

  2. Fantastiskt att läsa om Storfors Judo. Det var där jag började min lilla enkla bana en gång i tiden . Jag minns Robert och Stefan mkt väl precis som Bengt.Ett kul minne jag har var att vi åkte på tävling i Oxelesund och jag hamnade i bilen där Robert körde. Minnet var att han visslade hela vägen dit och hem igen.Jag har nu hamnat i Simrishamn och efter drygt 40 år tagit upp Budo igen. Är numera hjälptränare för Simrishamns Budoklubb där mina barn tränar ett par dgr i veckan.Har stor nytta av den lilla tid som jag var med Storfors Judoklubb där jag oftast tränade med Löllke och Peter Åkesson. Skulle va kul att komma upp och träna lite med er så här på gamla dgr.
    Stort tack och vänligast från Roland Skåning Nilsson Simrishamn

Lämna ett svar till Robert Dusil Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *